Vad är viktigt? Vad är det som inget samhälle kan försumma att göra något åt? Ibland är det svårt att komma förbi känslan av att en massa oviktiga kvasifrågor upptar den politiska debatten och att så sker därför att få orkar ta itu med det allra viktigaste: Klimatfrågan. Alla har sett de enorma bränder som nu härjar i västra Amerika. Knappast någon människa på denna planet har undgått att på någon skärm se de väldiga rökmolnen, de rödfärgade himlarna, de utbrända husen och människorna som tvingas ge sig av från sina hem.

Fruktansvärda historier utspelar sig, många har dött. En av de mest tragiska historierna rör den tonårige pojke som gömde sig undan lågorna tillsammans med sin hund i en bil, i ett desperat hopp om att det kanske skulle rädda dem. Jag läste om dem, historien brände sig in i mitt medvetande, jag försökte skriva något om det men fick bara ner sju korta rader:

Bränderna.

Pojken i Oregon

som kurade ihop sig

med sin hund i en bil

i ett utsiktslöst försök

att undkomma

denna brinnande planet.

Västra USA har i många år drabbats av bränder av det här slaget. I år omfattar de emellertid en större yta än under det tidigare rekordåret 2018. Det är inte längre någon tvekan om att det är klimatförändringarna, den planetära uppvärmning som orsakas av en fossildriven civilisation, som är grundorsaken till att brandsäsongen blir allt längre.

Det som är svårt att fatta är att det fortfarande finns människor som vägrar att ta in vad detta handlar om. Bränderna har i USA skyllts på – vänsteraktivister, som anklagas för att ha anlagt dem. Fanatiska högermänniskor sprider den myten.

Sommaren 2018 härjade stora bränder i Sverige. Stämningen var emellanåt nästan apokalyptisk. Ute på bygatan i Dala-Floda kunde man ibland känna brandröken norrifrån driva förbi, på samma sätt som man sommaren 2014 förnam röken från de brinnande västmanländska skogarna. Mot slutet av sommaren 2018 trodde jag därför verkligen att något avgörande nytt skulle inträffa i svensk politik: Ett radikalt uppvaknande, där en radikalt ny och långt mer kraftfuöl klimatpolitik äntligen skulle kunna sjösättas.

Men så blev det inte. Hur det går i USA nu är osäkert. Trump kan inte längre ignorera de väldiga bränderna och den demokratiske utmanaren Joe Biden har i dessa dagar talat mer engagerat om klimatet än någonsin tidigare. Men kommer något avgörande att hända?

Innerst inne tvivlar jag på det. Det är en hel civilisation som måste avvecklas för att lämna plats för en annan, bättre, för att färdriktningen på allvar ska kunna ändras. Jag tror helt enkelt att den världskapitalism vi lever under inte är kompatibel med en fungerande biosfär. Världsnaturfondens senaste rapport berättar om de många arter som de senaste femtio åren raderats ut från jordens yta. I stort sett bjuder rapporten på mycket nedslående läsning: Vi befinner oss i vad som forskare har kallat det sjätte massutdöendet. Och det borde vid det här laget stå klart att detta massutdöende har sin rot i samma process som ökar temperaturen på jorden.

En civilisation är på väg att föröda livsvillkoren för art efter art, och till slut också för planetens härskare, Homo Sapiens.

Det här är ju det viktiga. Vi vet det alla. Den civilisation vi har är inte hållbar.

När de olika partierna nu presenterar det de förhandlat sig till i den kommande budgeten, har klimat- och miljösatsningar inte stått i förgrunden. På en presskonferens under måndagen menade dock Miljöpartiet att höstens budget är den ”största miljöbudgeten som vi någonsin har presenterat.” Och det finns bra saker där, som stöd till kollektivtrafik, industriell klimatomställning och skydd av värdefull natur.

Bra. Utan Miljöpartiet hade blivit en ännu sämre januariöverenskommelsebudget. Men det går inte att komma ifrån: Detta är naturligtvis överhuvudtaget icke i nivå med vad som skulle behöva göras för att inleda ett nödvändigt civilisationsskifte innan det är försent.

Det är bara att inse att det enda som kan hejda en kommande klimatkollaps och massutrotning av arter är: En dramatiskt minskad exploatering av jordens resurser, som måste gå hand i hand med en långt mer jämlik fördelning av de resurser som då återstår. Den så kallade ”ekomodernistiska” drömmen om att ständig ekonomisk tillväxt är möjlig utan att biosfären skadas håller helt enkelt inte streck. Jorden tål inte det våra samhällen håller på med. Så är det bara.

Och det kan mycket väl vara så att de flesta människor i slutändan håller med om det, men: Ingen har idag någon plan för hur vi ska ta oss ut ur denna planetärt dödliga återvändsgränd.

Det var bara det jag ville säga just idag. Läget är förtvivlat och det kommer att bli värre.