Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) var den största reformen som Sverige genomfört för människor med omfattande funktionsnedsättning, när den antogs 1994. Tack vare den personliga assistansen kunde människor lämna institutionerna, bli delaktiga i samhället och leva ett aktivt liv.

Reformen har sedan dess ifrågasatts och utretts ett flertal gånger, senast i "Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen (SOU 2018:88)", vars slutbetänkande nu är på remiss. Betänkandet innehåller många förödande förslag som, om de förverkligas, leder till minskad självständighet, minskad frihet och minskad delaktighet för personer i behov av assistans. Detta strider mot FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och är en viktig orsak till att funktionshinderrörelsen är enig om att slutbetänkandet borde ha slängts i papperskorgen.

Ett av de mest bekymmersamma förslagen är en ny insats benämnd personlig service och boendestöd. Den ska kunna ges till personer som har behov av stöd i vardagen och kan till exempel innebära praktisk hjälp i hemmet, ledsagning eller stöd vid föräldraskap. Personlig service och boendestöd kan låta bra, men insatsen är inte jämförbar med personlig assistans. DHR fruktar att insatsen kan komma att ses som ett billigare alternativ till just personlig assistans, med följden att individens frihet och autonomi minskar. När utredningen också föreslår att personer inte ska ha rätt till mer än en assistent samtidigt, om behoven går att lösa genom hjälpmedel eller bostadsanpassning, tycker vi oss se en oroväckande trend; neddragningar av personlig assistans som fjättrar människor till bostaden.

Utan den personliga assistansen riskerar nämligen många människor att gå miste om den frihet utanför hemmets väggar som personlig assistans kan ge. De får därmed sämre möjligheter att delta i samhället på lika villkor som andra. I dag är behovsbedömningen vid ansökan om personlig assistans uppdelad i så kallade "grundläggande behov" och "andra personliga behov". Men att dela in människors behov på det här sättet är oacceptabelt. Behoven skiljer sig naturligtvis åt mellan olika individer, precis som för personer utan funktionsnedsättning.

Kravet på att människor ska rangordna sina behov innebär en objektifiering av personer som har rätt till assistans. Det är något som människor utan funktionsnedsättning aldrig behöver göra.

Ett exempel på den här avhumaniseringen är ett avgörande i Högsta förvaltningsdomstolen. Där fastslogs att hjälp med sminkning inte ingår i det grundläggande behovet "personlig hygien". Men hur många människor sminkar sig inte varje dag eller stajlar håret, som en självklar och återkommande del av morgonrutinerna? Att nekas hjälp med detta betyder att du inte kan leva som andra.

DHR tycker att det i dag saknas utrymme för flexibilitet i bedömningen av assistansbehoven, vilket inte alls stämmer överens med syftet med den personliga assistansen. Försäkringskassan och kommunerna måste sluta att hacka upp tiden för assistans i minuter och sekunder, och istället se individens assistansbehov i sin helhet per dygn.

När assistansen blir allt mer detaljstyrd fungerar den inte så som den var tänkt. DHR hade gärna sett att översynen av LSS hade lagt tyngdpunkten på att förbättra lagstiftningen, istället för att försvaga och försämra den. Det är dags att sätta stopp för nedmonteringen av en av Sveriges största frihetsreformer.

Åsa Strahlemo

förbundsordförande, DHR - Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet