I Sverige pågår sociala dumpning. Ett fenomen som handlar om att rika kommuner "motiverar" människor med socioekonomiska problem att flytta till mindre kommuner runt om i landet som förvisso har bostäder, men däremot inga arbetstillfällen.

Att det inte finns plats i rika kommuner för alla typer av människor är ganska uppenbart.

Vi har gått från att vara ett Sverige med extrema klassklyftor till att vara ett Sverige som försökt utjämna skillnaderna mellan människor. Nu är cirkeln snart sluten och klassklyftorna har under de senaste decennierna vuxit snabbt och lett till att det idag kan skilja nästan 20 år i medellivslängd mellan fattiga och rika.

Så när Statskontoret slår fast att jo, social dumpning existerar, visar det hur djupt rotade klyftorna är.

Bakom den torra titeln "Aktiv medverkan till bosättning i annan kommun" gömmer sig berättelsen om ett Sverige där människovärdet gått förlorat. Ett Sverige där fattiga inte är välkomna bland rika.

Det där syns på andra sätt i Sverige. När coronapandemin kom till Sverige var det med rika svenskar som sportlovat i Alperna som släpade hem coronaviruset. De som dog först var de i Stockholms fattiga förorter. Och sådär har det fortsatt.

Somliga kan jobba hemifrån och oja sig över att det är så svårt att sysselsätta sig och jobbigt att sitta inklämd med familjen i villan/våningen/lyxlägenheten. Samtidigt som andra tvingas stiga upp i svinottan för att transportera sig till jobb i överfull lokaltrafik till arbetsplatser där arbetsgivarna inte ens alltid tyckt det varit självklart med skyddsutrustning för att vårda coronasjuka.

I Gävle har personal inom omsorgen varit så rädda för att skyddsutrustningen inte ska räcka att det återanvänt engångsmaterial.

Så nej, i ett sånt samhälle kommer inte kommuner dra sig för att göra sig av med de som ses som oönskade i prydliga och välmående kommuner.

Den främsta drivande faktorn bakom den sociala dumpningen är bostadsbrist. Det betyder också att kommunerna som inte anser sig ha plats för människor som av en händelse råkar vara socioekonomiskt utsatta skulle kunna bygga fler bostäder.

I slutändan betyder det dock också att den kommun som vill fortsätta hänvisa oönskade medborgare till andra kommuner helt sonika kan strunt i att bygga bostäder för andra än de med god ekonomi. Då går det med gott samvete att fortsätta hänvisa till bostadsbrist.

Att kommunerna som pekas ut som avsändare är precis samma kommuner som tidigare inte ville ta emot flyktingar visar att det inte alls handlar om bostäderna.

Det handlar om människosynen.

Den går inte att lagstifta bort. Men det borde gå att skapa ett system som gör det omöjligt att ständigt hänvisa till bostadsbristen, när det i själva verket bara handlar om taskig människosyn.