Coronapandemin har visat upp ett Sverige som egentligen bara funkar riktigt, riktigt bra för den som är ung, frisk och rik.

Ung är som bekant ett snabbt övergående tillstånd. Frisk kan bli sjuk. Och få av oss är så rika att vi kan hosta upp pengarna som krävs för att själva betala vård, omsorg, skola och utbildning.

I omsorgen har resurserna sakta smetats ut så tunt att inte ens kunskaper i basala hygienrutiner eller krav på tillräckliga språkkunskaper för att kunna ta till sig instruktioner längre är en självklarhet. Utbildning och krav kostar arbetsgivare pengar.

Istället verkar kommuner och privata omsorgsbolag har resonerat som så att de äldre ju ändå snart ska dö och något särskilt högt värde har inte heller de som arbetar med de äldre. Uppenbarligen.

För hur ska vi annars tolka det faktum att för få krav på de som ska jobba har ställts och inte ens skyddsutrustning varit en självklarhet för de som jobbar med Sverige äldre?

Det är inte vare sig bristen på munskydd eller kunskaper om basala hygienrutiner som dödat människor på äldreboenden. Det är de politiska prioriteringarna som gjort det. Prioriteringar som lett till omsorg runt om i landet som inte längre fungerar. Om den någonsin gjorde det. Trots personalens engagemang och vilja.

Samma sak gäller omsorgen om funktionsnedsatta. Från Vipeholm hela vägen fram till kränkningarna av Dick Nordh på hans särskilda boende går en rak svensk linje av att inte se funktionsnedsatta som medborgare och människor.

Därför är det också omöjligt att ropa "Så bra!" när kommuner under pandemin krävt av regeringen att det ska finnas möjlighet att införa besöksförbud.

Bakom stängda dörrar riskerar rättigheter gå förlorade och missförhållanden växa.

Sverige är toppen så länge du är ung, arbetsför, frisk och rik. Men det är å andra sidan alla länder i hela världen. Det är också därför Socialdemokraternas omsorg om medelklassen varit så pervers.

Medelklassen klarar sig helt utan att Magdalena Andersson och Stefan Löfven håller den i handen och lyfter av den bördor. Det gör däremot inte den ensamstående trebarnsmamman som blivit sjukskriven från sitt jobb i omsorgen och är på väg att förlora sin bostad, eller den som är funktionsnedsatt eller blivit av med jobbet mitt i en pandemi.

Att bygga ett modellsamhälle för medelklassen är billigt och enkelt. Som att införa familjevecka.

Att bygga ett modellsamhälle som funkar för den som livet gått käpprätt åt helvete för är både dyrt och svårt. Men det är precis där ambitionsnivån måste ligga. Det är exakt där den ovillkorligen måste ligga för en socialdemokrat.

Socialdemokraternas samarbete med Centern har gjort allt värre. För Centern räcker det inte med gigekonomi och timanställningar. Ett av kraven för att släppa fram Socialdemokraterna var att fler undantag ska kunna göras från turordningsreglerna och varenda svensk ska bli provanställd på livstid.

Över en halv miljon svenskar har blivit av med jobbet sedan pandemins början. Men verkligheten är inte något som påverkar en riktigt ideologiskt rättrogen centerpartist. Så projektet slå sönder Arbetsförmedlingen står fast och det gör också arbetet med att göra oss otryggare på arbetsmarknaden.

Och inte går det att lita på att Socialdemokraterna drämmer näven i bordet. Annars hade regeringen för länge sedan exempelvis levererat besked om att karensavdraget slopas permanent.

Att så många svenskar tröttnat på politiken och misstror både löften och vaccin är inte så konstigt. Politik handlar om att lösa problem i människors vardag, eller det är i alla fall vad politik borde handla om.

Men på något sätt har vi istället byggt ett Sverige där politik allt oftare upplevs som något som skapar problem i vår vardag. Oavsett om det handlar om hur många som jobbar på mammas boende, eller beslut från Försäkringskassan om sjukersättningen eller assistans.

Tråkigheter händer i livet. Det är liksom det som är livet, att det mesta faktiskt kan hända.

Men var får det plats i Sverige 2020?

Pandemin har visat vad som är fel.

Var är politiken för att åtgärda felen?