Förra året var ett bra år för den globala vapenindustrin – försäljningen för de 25 största företagen ökade med nästan tio procent. 361 miljarder – dollar – drog de in. Och det är amerikanska företag som toppar listan - Lockheed Martin, Boeing, Northrop Grumman, Raytheon and General Dynamics. Kinesiska vapenbolag ökar också försäljningen, medan ryska har minskat något.

Men det är en fullständigt absurd historia med alla dessa pengar, resurser och dessutom forskning som spenderas på militär upprustning. Sverige är inget moraliskt föredöme här. Så här skriver Svenska Freds på sin hemsida: “2019 exporterades krigsmateriel från Sverige till ett värde av 16,3 miljarder. Det innebär en ökning med 40 procent jämfört med föregående år. Den svenska vapenexporten 2019 är mer än fem gånger så stor som jämfört med början av 2000-talet. Enligt fredsforskningsinstitutet Sipris sammanställningar av den internationella vapenhandeln av större vapensystem var Sverige den 15:e största vapenexportören åren 2015-2019.”

Man blir matt. Världen ropar efter fattigdomsbekämpning och investeringar i grön klimatomställning och de enorma resurser som idag går till vapen skulle räcka en bra bit för sådana ändamål. Till det kommer ett annat dystert faktum: Militär verksamhet, i krigstid och även i fredstid, leder till stora koldioxidutsläpp och belastning på miljön. Årligen orsakar den svenska krigsmakten lika stora utsläpp som från en hyggligt stor svensk stad (runt en kvarts miljon ton koldioxid).

Ingen vet heller hur stort det sammantagna ekologiska fotavtrycket är från de många militärövningarna med Nato som ägt rum. Globalt sett är det troligen så att den största miljöboven är det amerikanska försvarsdepartementet.

I Sverige har det under de senaste åren varit betydligt lättare att få loss skattepengar till omfattande försvarssatsningar än till välfärden.

Jag tror att det är centralt att hålla sådana här saker i huvudet när försvarsfrågor diskuteras. Och när Nato och ett eventuellt svenskt Natomedlemskap diskuteras: Vi måste ständigt klargöra för oss själva den direkt vanvettiga ramen för allt som har med militär verksamhet att göra.

Nyligen gick Sverigedemokraterna ut och sa att de ansluter sig till de borgerliga partiernas uppfattning om att Sverige bör ansöka om en så kallad Nato-option, alltså en möjlighet om att kunna ansöka om medlemskap. Att SD beslöt sig för detta har antagligen mest att göra med att de gärna vill bli så ense de kan med de övriga borgerliga partierna för att göra ett regeringsskifte möjligt efter nästa val.

En så kallad Natooption innebär inte medlemskap i Nato. Men det sänder en signal till alla militärhökar i Ryssland och i USA att Sverige försvagar idén om sin traditionella alliansfrihet. Det kommer att öka spänningarna kring Östersjön och riskerar att bidra till ytterligare upptrappning och ännu mer pengar till försvarsutgifter – kort sagt, till ännu mer vanvett. Visserligen är svensk alliansfrihet redan kraftigt urholkad och det till sådan grad att frågan ibland borde ställas: När ska vi gå ur Nato? Men att närma sig ett formellt medlemskap med en Natooption blir en av de sista spikarna innan kistan sänks i den fosterjord där amerikansk trupp numera ofta rör sig.

Till råga på allt så skapar SD:s och de övriga borgerliga partiernas krav på en Natooption osäkerhet också kring vilken linje Sverige egentligen har i säkerhetspolitiken. En majoritet i riksdagen förordar och kräver alltså ansökan om en Natooption (och för de fyra borgerliga partierna ett Natomedlemskap) – medan regeringen har en annan linje.

Sverige har därmed plötsligt två linjer, vilket knappast ökar trovärdigheten.

Säg Nej till Nato! Och se det vanvett som omger allt som rör militär verksamhet. Give peace a chance!