Annons

Annons

Annons

Annons

ledare socialdemokratisk

Lawen Redars krönika: DN har fel på alla punkter när det gäller kulturpolitiken!

Krönika: Socialdemokraternas kulturpolitik

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Kulturlivet står nästan helt stilla på grund av coronapandemin. Tom teatersalong på Södra teatern i Stockholm. Foto: Amir Nabizadeh / TT.

Annons

Socialdemokrater och liberaler har en lång historia av samarbete vad gäller den politiska demokratins införande i Sverige. Yttrandefriheten omfattning, tryckfrihetens grunder, rösträttens genomförande och rättsstatens principer har kommit till mycket tack vare socialdemokrater och liberalers politiska och opinionsbildande insatser.

Men på det kulturpolitiska området kan härledas skillnader hela vägen tillbaka till år 1886. Det var då socialdemokraten och skräddaren August Palm replikerade liberalen och läkaren Anton Nyström i debatten om ”magfrågan och bildningsfrågan”.

Mot varandra som företrädare för ”magfrågan” respektive ”bildningsfrågan” förkastade Palm den liberala politiska dagordningen som såg lösningen på samhällets alla orättvisor i uppfostran och bildning av arbetarklassen. Vad Palm talade för var mättade magar och kultur i arbetarnas tjänst. Någon neutral kultur trodde han inte på.

Annons

Annons

Inte heller tror jag på någon neutral kulturpolitik. I vart fall inte i den meningen som DN:s ledarsida 17/3 beskriver i en artikel om Socialdemokraterna i Stockholms förslag om en ny socialdemokratisk kulturagenda. Om bara politikerna låter kulturpolitiken ”frodas i fred så kommer den att bli både jämlik och ojämlik i en salig blandning.” Påståendet saknar grund och är fel i sak.

Tvärtom visar den kulturpolitiska utvecklingen i vårt land, som under lång tid saknat jämlikhetsambitioner, att tillgången till kultur blivit avhängigt ekonomiska, sociala och geografiska förutsättningar. Myndigheten för kulturanalys har i snart 8 år påtalat att kulturpolitiken på flera områden inte fört kulturområdet närmare de nationella målen. Politikområdet riskerar att tappa hela sin legitimitet när inte mer görs för att främja allas möjlighet till kulturupplevelser och bildning samt barn och ungas rätt till kultur.

Myndigheten kan tydligt redogöra i analysrapporterna från 2014, 2015, 2016, 2017, 2018, 2019 och 2020 att variationerna mellan kulturvanor följer ett tydligt ekonomiskt och geografiskt mönster där vissa grupper knappt tar del av det offentligt finansierade kulturutbudet. Den offentliga kulturen är alltjämt något som tillkommer grupper i storstäder med hög utbildning och hög tillkomst.

För en politisk ledarsida som länge intresserat sig för integrationsutmaningarna finns sällan en aktiv diskussion om hur språk, kultur och bildning kan främjas. Jag har, som frekvent läsare av DN, sällan sett opinionsbildning för ett återinförande av estetiska ämnen i gymnasieskolan, stöd till kulturskolans verksamheter, krav på skolbibliotek med skolbibliotekarier, barns rätt till högkvalitativ konst- och kultur och författarsamtal i skolan eller stöd till att fler offentligt finansierade kulturinstitutioner ska nå fler. Det är ju genom dessa insatser alla barn får tillgång till språk, bildning och möjlighet att växa i sin identitet.

Annons

Annons

Jag talar förstås i egen sak. Men utan Für Elise som Åsa lärde mig spela på pianot på kulturskolan, Cilla i skolbiblioteket, min baskettränare Malin, hemspråkslärare Aso och bildlärare Anders hade varken jag eller min familj fått växa i det svenska språket, kulturen och identiteten.

Vi socialdemokrater är avslutningsvis inte intresserade av en uppfostrande kulturpolitik med moraliska pekpinnar. Men ska vi vara historiskt korrekta så är det är faktiskt liberaler som förespråkat en sådan kulturpolitik.

När jag lyfter att klass och kulturellt kapital har blivit avgörande för tillgången till konst och kultur så handlar det om att jag vet att jag är den sista generationen som fick se en socialdemokratisk kulturpolitik som främjade allas tillgång till kultur. Varje dag förbannar jag mig över hur många barn och unga i vårt land som går minste om bildningsresan av rent klassmässiga skäl. Om inte politiken adresserar detta, vem ska då göra det?

DN:s ledarsida uttrycker härefter att det inte behövs någon ny kulturpolitisk utredning. Detta trots att den senaste genomfördes år 2009. Sedan dess är globaliseringen, konkurrensutvecklingen, digitaliseringen och teknikutvecklingen ett slående faktum. Inget i de nuvarande kulturpolitiska målen inbegriper denna radikala förändring för media- och kultursektorn.

DN:s ledarsida vill därtill att kulturen ska avpolitiseras från instrumentell kultursyn där man likställer Socialdemokraterna med Sverigedemokraterna. Det är en häpnadsväckande liknelse som förtjänar kritik. Inget av det vi socialdemokrater i Stockholm föreslår handlar om att inskränka den konstnärliga friheten eller frånträda principen om en armlängds avstånd.

Annons

Annons

I vårt förslag till ny kulturpolitisk utredning anser vi att man måste utreda hur principen om armlängds avstånd kan befästas i en tid då Sverigedemokrater gett sig på biblioteken och den konstnärliga friheten i Sölvesborg samt stadsmuseet i Norrköping.

Vi socialdemokrater är avslutningsvis inte intresserade av en uppfostrande kulturpolitik med moraliska pekpinnar. Men ska vi vara historiskt korrekta så är det är faktiskt liberaler som förespråkat en sådan kulturpolitik.

Lawen Redar

Lawen Redar

Kulturpolitisk talesperson (S)

Annons

Annons

Till toppen av sidan