Min älskade Elisabeth Helander (1960-2020) har gått bort. Om sin barndom berättade hon ”jag dansade över ängarna i ljust hår och vita klänningar och snälla människor lyfte upp och kramade mig hela tiden. Jag var lycklig”. Hon var både vacker och glad redan då.

Hon var bara 15 när jag lärde känna henne på Köpmansgränd i Falun. Vi delade ofta en öl på puben, vi hade hemskt roligt och vi tyckte mycket om varandra och var senare tillsammans till och från. Hon alternerade mellan Gotland, Falun och Stockholm och jobbade med människor hos antroposoferna där hon gjorde en strålande insats för empati var hennes bästa gren.

Hennes genombrott som skådespelare kom i Kjell Gredes filmer och jag var så stolt över henne. När vi inte träffades talade vi i telefon timmar sträck. Vi brevväxlade flitigt och jag har kvar alla hennes poetiska brev.

Hon älskade konstnärer som Kjartan Slättermark och Höken och gillade också mina målningar starkt. Jag gav henne en målning av Bob Dylan och i hennes lägenhet fanns också ”Damen med slöjan”.

Hon hade många vänner och jag var en. Kära Elisabeth. We’ll Meet Again, Some Sunny day!

Staffan Jacobson, författare och konstnär