Under tidigt 50-tal hankade sig IK Sirius fram i den allsvenska bandyn. Det gick sådär. Storhetstiden låg ett decennium fram i tiden, de år, då PUB-arvingen Owe Bergström pumpade in pengar i föreningen.

Vi smågrabbar i golfbyxor och toppluva jagade på den tiden autografer av storheterna från Skutskär, Västerås, Örebro, Heros, Forsbacka, Bollnäs – och i något fall Rättvik.

Alla dessa lag kom med en svans av “supporters”, medelålders karlar och män äldre än så. Alltid, i tid iklädda hatt, som hamnat på sniskan, kom de raglande från stationen för att följa sina lag. Det hörde till. Man kunde höra dem, när de längs med Fyris närmade sig Studan.

Jag minns flera av matcherna. Och jag minns, att vi en gång, men vad jag minns bara en gång, mötte IFK Rättvik. Och jag minns masarnas supportersvans mycket väl. De uppehöll sig efter matchen utanför spelarnas omklädningsrum.

Minnet återupplivades häromdagen. I radion lästes ett telegram upp om att IFK Rättvik efter många långa års frånvaro på nytt kvalificerat sig för spel i bandyns högsta division. Man kommer med ett gäng unga spelare.

Jag gick till raden av pärmar med autografer från min samlartid på 50-talet. Jo, visst mindes jag rätt. Jag mindes det kraftfullt präntade brevet från masarnas stjärna Einar Tätting, det som säkert inspirerats av just hans lags supportersvans och dess beteende.

Brevet är frankerat med ett 25-öresfrimärke. Stämpelns datum är den 9 mars. Årtalet går inte att läsa, men det måste ha varit något av 50-talets allra första år.

Må Einar Tättings brev göra intryck även i dag, 70 år senare.

Åke Sintring