Leksands isstadion den 19 mars 1989: Leksands IF förlorar den fjärde SM-finalmatchen mot Djurgården med 1–6 och gulddrömmen krossas.

Den 1 maj 2021, när årets finalserie startar, kan Leksand stå redo i en ny SM-finaldrabbning.

Laget går in i SM-slutspelet som en ”outsider” och har alla möjligheter att nå finalen och väl där även SM-guldet.

Att utnämna Leksand som SM-guldkandidat känns smått surrealistiskt. Det handlar trots allt om en klubb som de senaste 20 åren tillbringat fler säsonger i Hockeyallsvenskan än i SHL och som så sent som i december 2018 var ett allsvenskt bottenlag.

I förhandstipsen inför säsongen placerades Leksand av i stort sett alla experter som ett av de två kvallagen, men resan som laget gjort den här säsongen är både mäktig och märklig.

Laget har växt och utvecklats i en takt som närmast chockat mig och hela hockey-Sverige och efter tredjeplatsen i grundserien, den bästa placeringen sedan säsongen 1997/98, nämns nu Leksand med största respekt av hockey-expertisen.

Och laget målas till och med ut som en SM-guldkandidat.

Vad är det så som ligger bakom Leksands remarkabla förvandling?

# Janne Juvonens stabila och stundtals briljanta målvaktsspel är en förklaring. 

# Den tydliga och konsekventa spelidén, där alla spelare vet sin roll och hur de ska agera ute på isen, en annan.

# En tredje är att nästan alla nyförvärv, med Carter Camper, Peter Cehlarik och Carter Ashton i spetsen, blivit fullträffar.

# En fjärde att många av spelarna som fanns med förra säsongen höjt sig rejält, något som inte minst gäller för Calle Själin och Patrik Zackrisson.

Men den aspekt jag anser väga tyngst i förvandlingen är den egna självbilden, tron på sig själva och det egna spelet, och här har nye tränaren Björn Hellkvist spelat en avgörande roll.

Han slog tidigt fast att Leksand skulle vara ett spelförande lag med puckkontroll och ett lag som alltid går för seger, oavsett motstånd.

Efter en förlustmatch mot Frölunda i början av oktober gick Hellkvist ut och sågade spelarna: ”Killarna måste bestämma sig. Gör vi det är vi ett tillräckligt bra lag för att tillhöra den övre halvan i den här serien. Det handlar om att lära sig vinna. Vi kommer inte direkt från den kulturen och det finns väl anledning till det”, sa Leksandstränaren bland annat.

Spelarna tog till sig Hellkvists ord och började så smått att skapa den vinnarkultur som inte funnits i klubben sedan 90-talet, ja egentligen inte sedan 70-talet, då Leksand radade upp tre raka SM-guld åren 1973–1975.

Efter ett, bortsett från de två avslutande säsongerna på decenniet som bland gav ett SM-silver, relativt tungt 80-tal, kom Leksand tillbaka på 90-talet och var under åren 1994–1999 ett notoriskt topplag.

I grundserien.

I slutspelet fortsatte laget att misslyckas och sumpa guldlägen. 

På 16 SM-slutspel sedan elitserien startade säsongen 1975/76 har Leksand åkt ut i första slutspelsrundan 14 gånger.

Det har inte spelat någon roll om Leksand gått in i slutspelet som seriesegrare med guldambitioner eller som utmanare utan guldförväntningar. Resultatet har, bortsett från slutspelen 1989 och 1997, blivit detsamma: Utslaget direkt!

Vinnarkulturen har uppenbarligen saknats. Men den vinnarkulturen har nu Björn Hellkvist, tillsammans med ledande spelare som Marek Hrivik, Jonas Ahnelöv, Carter Camper och Carter Ashton, börjat bygga och utveckla.

Traditionens makt är stor inom idrotten och det nattsvarta slutspelsfacit som klubben samlat på sig under åren 1976–2014 är inget man bara viftar bort som någon slump.

Den historiken skulle kunna tala emot Leksand i kommande SM-slutspel, och det är klart att det kan ta slut redan i kvartsfinalen mot Örebro.

Så tätt och jämnt är det mellan lagen.

Men tar laget med sig den vinnarkultur och pondus i spelet som byggts upp under grundserien, och som resulterade i 13 segrar på de 14 avslutande matcherna, så kan det räcka ända fram till SM-guld.

Men bara känslan att Leksand på allvar utmanar de stora lagen igen är i sig en seger för alla luttrade blå-vita fans runt om i landet.