Har jag blivit Vänsterpartist? Nej. Jag har bara blivit mer och mer socialdemokrat – och därmed alltmer resolut emot de planer som sittande regering har för marknadshyror. Jag tror inte jag mött en enda levande socialdemokrat som gillar planerna på fri hyressättning. Och döda socialdemokrater skulle definitivt motsatt sig marknadshyror, det vet vi; den sociala bostadspolitiken var en av arbetarrörelsens stora landvinningar från trettiotalet och framåt tills den dag en borgerlig regering sänkte idén på nittiotalet.

Därför anser jag att Vänsterpartiet, med Nooshi Dadgostar i spetsen, gör helt rätt som jävlas med regeringen på det sätt som man nu gör. Och att se justitieminister Morgan Johansson på sin presskonferens uppvisa arrogans mot Vänsterpartiet och samtidigt hundraprocentig lojalitet med Centerpartiet och Liberalerna var direkt frustrerande. Det var lika frustrerande som att se arbetsmarknadsminister Eva Nordmark för någon vecka sedan uttrycka sin oerhörda glädje över försämringarna i arbetsrätten.

Morgan Johansson menade mycket formalistiskt att det ännu inte finns något förslag om ny hyreslagstiftning från regeringens sida. Formellt sant. Visst. Men viljeinriktningen, planerna och den totala uppslutningen kring varje bokstav i det heliga Januariavtalet finns där.

Detta håller inte. Socialdemokratin håller helt enkelt inte för detta. Ett litet, av nyliberalism infekterat parti som heter Centerpartiet, har fått alldeles för stort inflytande. Och Löfven har under de år som gått sedan regeringen tillträdde aldrig vågat pressa Annie Lööf, trots att möjligheterna funnits och finns eftersom Annie Lööf så starkt avvisat allt samröre med Sverigedemokraterna.   

I sakfrågan har såväl Hyresgästföreningen som Vänsterpartiet goda skäl att anta att den fria hyressättningen i nyproduktion med tiden blir till norm. Därmed avvecklas en demokratisk folkrörelse när den mister sin partsroll på bostadsmarknaden men framförallt pekar allt på att det blir långt svårare för hyresgäster att kunna stå emot fastighetsägarnas intressen.

Men det är inte bara en sakfråga detta handlar om. Det handlar också om det så kallade regeringsunderlaget. Sittande regering hade aldrig fått en chans att regera om inte Vänsterpartiet släppt fram dem. Vänsterpartiet markerade redan från början att det fanns några förbehåll – och ett av de viktigaste var nej:et till marknadshyror. Det har de fyra januaripartierna vetat hela tiden. De har inte brytt sig. Vilket faktiskt är helt oansvarigt.  

I min naivitet trodde jag rätt länge att Januariavtalet sakta men säkert skulle lösas upp i kanterna i takt med att tiden gick och samhällsförändringar pockade på flexibilitet. En pandemi har dragit och drar genom samhället. En ekonomisk kris har drivit upp arbetslösheten. Klimat- och miljökrisen fördjupas dag för dag. Men punkterna i Januariavtalet har trots det fått status av helig, uppenbarad text, höjd över tiden, historien, nuet. Det är helt orimligt. Ett slags fundamentalism har fått grepp om politiken.

Vart Vänsterpartiets krav och ultimatum leder är omöjligt att veta. Mycket pekar förstås på att det inte får någon effekt alls. Jag skriver det här på tisdagskvällen. Det går inte att förutsäga vart det hela tar vägen. Men så mycket är klart att svensk politik behöver en rejäl urladdning, en markering från dem som vågar mot den allmänna färdriktning som politiken idag fått i riktning mot alltmer av marknadsstyrning.

Jag önskar att socialdemokratin själv skulle klara det. Jag önskar att åtminstone några socialdemokratiska riksdagsledamöter vågade höja rösten och uttrycka den motvilja mot marknadshyrorna som deras egen regering är på väg att genomföra. 

Jag önskar att jag slapp hylla Vänsterpartiet för något som socialdemokraterna borde stå för.