Håkan Juholt förblev inte partiledare för Socialdemokraterna särskilt länge. Men han gjorde avtryck. Somliga kommer ihåg Libyen-debaclet och hyresersättningarna från riksdagen som inte ens var felaktiga eftersom det skulle visa sig att några regler kring det hela inte fanns.

Andra kommer ihåg ord om att vi har råd med varandra, Håkan Juholts ilska mot barnfattigdomen och hans förmåga att se hela Sverige.

Själv tycker han att han gav Socialdemokraterna ideologiskt självförtroende, men det är tyvärr fortsatt bräckligt.

Det är nog därför det är så härligt att se Juholt i Tom Alandhs "Partiledaren som klev ut ur kylan".

För fan vad man gillar Juholt ändå. I rollen som ambassadör på Island är det Isterband och sill, coverband i Ikea-restaurangen och lingonen som är så viktiga. Ungefär lika viktiga för Juholt som mandelpotatisen är för den som har rötterna i Tornedalen.

Juholt pratar engagerat om 40 000 kroppkakor och är liksom inte för fin för något. Efter ambassadens middag bär han själv ut brickan med disk.

I rollen som ambassadör har han hittat en plats för Håkan Juholt. Han lagar efter läge och lagar maten till ambassadsgästerna själv. Att vara ambassadör på Island är knappast en fin post.

Men Håkan Juholt bryr sig uppenbarligen inte om sånt. Han gör det bästa av den post han har och det är sånt som också säger väldigt mycket om essensen i en människa. Det är långt från berättelserna om högt uppsatta sossar som efter valet 2006 brukade sitta på Grand hotell i Stockholm och slicka såren.

Alla kan klara av framgångar, men det är en helt annan typ av människa som klarar av motgångar, som reser sig och fortsätter göra sitt bästa även på en avstjälpningspost istället för att parkera sig på Grand hotell och tjura över att verkligheten inte ser ut som man tycker att den borde göra.

Håkan Juholt föll. En förklaring är förmodligen att han inte hade tillräckligt många viktiga vänner. Vem du omges av avgör i politiken hur skyddad du är. Håkan Juholt var uppenbart exponerad när det blåste snålt och framstod som väldigt ensam.

Men Håkan Juholts problem är också trots det Håkan Juholt. I politiken finns idag bara plats för det perfekta och medelklassigt tillrättalagda.

Varför "klägget" i Stockholm tyckte han var ett lätt offer är inte så svårt att förstå. Landets journalister kommer till en bedrövande majoritet ur medelklassen. För dem är någon som Juholt ganska självklart en kuriositet. Ett exotiskt inslag där de som rapporterade om honom kommer ur ett skrå som gärna ser sig självt som både belevat och bildat.

En journalistkompis som var på fint vårmingel på en tjusig publikation i Stockholm berättade muntert en gång om hur hen mötts av frågor om NÄR på morgonen hen egentligen varit tvungen att åka från Gävle för att hinna vara med på minglet. Det är lite sådär det är. Eller i alla fall har varit.

För det håller på att förändras, lyckligtvis. Därför att den typen av okunnigt fåneri inte är något mediebranschen längre har råd att hålla sig med. Kunderna finns i hela landet. Når man inte hela landet i en krisbransch som tidningsbranschen är det en dåliga affär.

Och ingen har råd med dåliga affärer längre. Så Expressen rekryterar skribenter som Anna Gullberg från Dalarna och DN håller sig numera med ett nätverk av reportrar ute i landet. Det påverkar inte bara journalistiken. Det påverkar också attityder.

Håkan Juholt hade, till skillnad från vad han själv verkar tro, inte klarat sig bättre som partiordförande om han fått lite mer tid på sig. Han hade trots allt fortfarande varit Håkan Juholt på gott och ont.

Juholts kvalitéer kommer av allt att döma mer till sin rätt som ambassadör. En engagerad kontaktskapare som stolt representerar Sverige med isterband, kroppkakor och lingon. En som faller, reser sig och fortsätter. En som har modet att fortsätta vara sig själv. Trots att det kostade honom en partiordförandepost.

Det är trist att skriva att det gör honom unik. Men det är så det är.

Den stora lärdomen av Håkan Juholts tid som partiordförande är därför också hur lite plats för människor vi tillåter i politikens toppskikt. Oavsett om "vi" är partikollegor, journalister eller helt vanliga medborgare.

Det är synd. Hade vi accepterat att politiker är människor, som kan säga fel, som inte är perfekta och begår fel hade vi förmodligen haft helt andra representanter.

Och en helt annan socialdemokratisk politik.

Vad vår längtan efter perfektion gett oss är trots allt perfekta politiker, som snickrat politik för perfekta människor.