På måndagen stod det klart att det blir Stefan Löfven (S) som prövas som regeringsbildare i omröstning i riksdagen onsdag 7/7.

Både C och V har meddelat att de släpper fram en regering ledd av Löfven genom att lägga ned sina röster. Det är en regering med S och MP som bildas så de två partierna kommer att rösta ja.

De som är emot Löfven som regeringsbildare, M, SD, KD och L, kan som mest samla 174 röster och det är för lite för att stoppa Löfven. Både jaröster och nedlagda röster räknas som underlag för regeringen och de fyra partier som röstar så, S, MP, C och V, samlar också 174 röster.

Den 349:e ledamoten är Amineh Kakabaveh som är så kallad vilde efter att ha varit invald för V. Hon har ställt en rad krav för att inte rösta emot Löfven. De ligger nästan alla till vänster politiskt, bland annat en återinförd värnskatt. De kan dock bli svåra att genomföra. I skrivande stund är det oklart hur Kakabaveh kan tänkas rösta. Men hon riskerar att en högerregering bildas om hon inte tolererar Löfven.

C har ställt krav för att tolerera Löfven som regeringsbildare. Det som C fått igenom är tre krav, genomförande av partsuppgörelsen om las, reformerat strandskydd som innebär en uppluckring och en stärkt äganderätt gällande skogsmark.

MP har sagt nej till förslagen från C om skog och strandskydd, eftersom MP finner att de går längre än vad som nämndes i januariavtalet. Samtidigt har MP meddelat talmannen att partiet avser rösta ja till Löfven.

C avser att lägga en egen budget och vara ett fristående oppositionsparti. Det krävs dock stöd från både C och V för regeringen för att få igenom budgeten. Eftersom det står 174 lika mellan blocken är det risk att en högerbudget röstas igenom om inte både V och C stöder regeringens budget.

Om M och KD lägger en gemensam budget och SD röstar på den får de 154 röster för det, med L blir det 174. För regeringen behövs både röster från C och V för att få samma stöd.

C anser att det inte är upp till det partiet att hjälpa regeringen med budgeten. Det är ett snävt synsätt. Det kan hända att C, liksom V, kan komma att agera så att budgeten från den regering de tolererar går igenom och inte en budget som partierna till höger står bakom.

Om ett parti agerar som C säger med att bara se till sin politik och budget är det ett falskt ansvarstagande. C sviker i så fall det som partiet röstat för att tolerera. Förhandlingar i finansutskott och agerande där kan komma att förmå både C och V att stödja budgeten till slut.

Men uttalandena från Annie Lööf på måndagen om budgeten och de tre kraven som nämndes visar att partier numera ställer krav som är inte bara långtgående utan alltför långtgående för hur de röstar i statsministeromröstning. 1990 röstade C också avstår som nu till den statsminister från S som kom som förslag från talmannen, Ingvar Carlsson.

Regeringsbildningar har försvårats genom att partier ställer stora krav för hur de ska rösta gällande statsminister. Det må vara i linje med partiers logik att maximera sitt inflytande, men det försvårar regerandet.

På måndagens förmiddag talade Nyamko Sabuni på den digitala Almedalsveckan. Hon framhöll skolan som centralt område för partiet och i samhället. I sak kan det stämma att det är bra med en skola som blir ännu bättre på olika sätt. Och L kan försöka driva detta område som partiet länge var starkt på.

Men partiet vill inte göra något åt de vinster som företag kan göra på att driva skolor. Och L behöver mer pengar för de skolsatsningar partiet vill ha, som de på läromedel. Det kan bli svårt i ett samarbete med M som vill sänka skatter och då få mindre intäkter till staten.

Samma gäller med målet för L att få bort de så kallade utanförskapsområdena att vara sådana inom tio år. Det kräver i så fall stora resurser i skattepengar. Det går heller inte ihop med moderata skattesänkningar.

Sabuni vill verka för en liberal borgerlig regering. Det blir svårt med Sverigedemokraterna som ett stort parti i en sådan regerings underlag i riksdagen. SD driver en nationalistiskt konservativ politik.

Sabuni finner, liksom Lööf, att januariavtalet fallit i och med att Löfven röstades ned som statsminister. Det finns dock ingenting som säger att den slutsatsen är den korrekta. De två partierna hade kunnat hålla fast vid avtalet och accepterat att bara punkten om fri hyressättning i ny lägenhetsproduktion tagits bort.

Om partier vet att vissa partier kommer att lämna ett avtal, likt L men även C gjort nu, kommer partier ogärna att ingå sådana avtal framöver. Eller så kommer alla att gå in för att lägga de andras viktiga punkter sent i avtalsperioden för att ha hållhake kvar på alla partier i avtalet.

En ökad juridisk syn i politiken med benägenhet att göra avtal mellan partier går på tvärs mot partiers benägenhet att dra sig ur avtal av egna partitaktiska skäl innan avtalsperiodens slut.