I söndags skrevs dyster världshistoria när talibanerna återtog makten i Afghanistan. Ingen vet än så länge om den nygamla regimen kommer att återgå fullt ut till det fundamentalistiska och blodiga styre som präglade rörelsens förra tid vid makten – med drakoniska sharialagar, kvinnoförtryck och häpnadsväckande illdåd såsom sprängningen av de urgamla buddhastatyerna i Bamiyan.

Ett litet hopp finns möjligen att den nya regimen är mer mån om att undvika att helt stämplas som en pariastat och kanske därför undviker de värsta övergreppen. Men ingen vet.

Det vi vet är att otaliga afghaner nu har skräcken lysande i ögonen. Kvinnor som nyss kunde känna sig någorlunda fria på Kabuls gator är nu livrädda. Många kommer att försöka fly, men det är osäkert om det ens är möjligt när gränserna stängs. Bilderna på förtvivlade människor som klängde sig fast på amerikanska plan på väg att lämna flygplatsen i Kabul bränns i medvetandet.  

Men talibanernas återtagande av makten är en historisk händelse, kanske av episka mått. Västvärlden har – förlorat. USA:s roll som stormakt har försvagats. Det som i grunden var så mycket av ett imperialistiskt projekt, stormakten USA:s ockupation av ett litet utfattigt centralasiatiskt land, sällar sig till tidigare misslyckanden för samma imperialistiska strävan i Irak och Libyen.

Jag skriver ordet imperialism. Det hörs sällan i nyhetsrapporteringen men det är vad Afghanistans bittra öde till största delen handlar om. Britterna försökte på artonhundratalet att tämja landet, Sovjet försökte på sjuttio- och åttiotalen, USA och Nato försökte efter 2001.

Det lyckades inte. Och en lärdom är att västlig nykolonialism praktiskt taget alltid leder till fruktansvärda blodbad.

Invasionen av Irak 2003 öppnade till slut alla helvetets portar när en nation helt föll sönder och terrorismen kunde slå rot, med en kulmen i Islamska statens korta men fruktansvärda välde. Saddams regim var en blodig diktatur. Men när både Irak och Syrien föll sönder blev följden till slut ofattbara övergrepp på civila i regionen och enorma flyktingvågor över världen. Dessa strömmar av förtvivlade migranter bidrog, i nyimperialismens onda spiral, till att ge rasism och högerpopulism i västländerna extra vind i seglen. På samma sätt kan bombningarna av Libyen beskrivas: en nation kollapsade, med kaos och inbördeskrig som följd. Kanske ser vi något liknande i Mali.

Det gemensamma för alla dessa fall är att det är de militära insatserna som varit helt dominerande. Och det har inte fungerat. Den regering som tills i söndags satt i Kabul var korrupt. Få afghaner deltog i valen. Krigsherrar kunde göra som de ville ute i landet och vanliga afghanska bönder blev offren. Hela idén att utifrån, från väst, med i huvudsak militära medel plantera in en modern demokratisk stat har hela tiden varit orealistisk, vilket bevisades när den demokratiska regimen och dess armé föll samman som ett korthus.    

Hur stora flyktingvågorna från Afghanistan nu blir är omöjligt att säga. Så mycket är klart att de afghaner som kommit till Sverige de senaste åren måste få stanna här. Och att Sverige bör ta emot fler flyktingar från det hemsökta landet. Det finns ingen väg förbi det. Risken är förstås stor att det kommer att späda på de främlingsfientliga krafterna och i slutändan ge högerpopulismen än mer energi i Europa. Men västvärlden, inklusive Sverige, har en skuld till det afghanska folket och detta går inte att komma förbi.

Det är världshistoria vi bevittnar. Dyster världshistoria. Afghanistan har genomlidit årtionde efter årtionde av krig och våld och i spåren av stormaktsspelet kring detta utfattiga land har den reaktionära och fundamentalistiska talibanrörelsen vuxit fram.

Det är svårt att känna hopp om något överhuvudtaget just nu.