Där måste det vara! Jag ropar till i bilen när vi rullar ner mot byn Arkhyttan. Huset har förändrats, ja, det måste ha varit rött en gång i tiden när jag var där som barn, men det har målats om. Min mormors syster var piga där, hela sitt liv, hos bonden Klas. Som jag minns det levde de tillsammans som ett par, om än ogifta.

Men är det verkligen det huset? Jag funderar medan bilen rullar vidare. 

En halvtimme senare står jag på gården hos David Jonstad, i utkanten av samma by. Han släpper sin bok ”Meningen med landet; min väg till ett jordat liv”, som handlar om hur han och hans familj valde bort storstadslivets ekorrhjul för att slå sig ner på en gård och bli mer självförsörjande. Det är en väldigt fin bok som jag tror kan bidra till en grön våg. Jonstad, krönikör i Dala-Demokraten, var tidigare vegan och förkämpe för grön omställning. Men han tyckte inte om den storstadsbubbla han befann sig i.

2015 hittade de en gård i Stora Skedvi, i byn Arkhyttan. De har får, höns, ankor och odlar mycket. Inkomsterna är sämre än tidigare, men de trivs med livet på ett annat sätt. Det finns, skriver Jonstad, kvar en kollektiv samhörighet på landsbygden, som på trots mot det moderna, anonyma pengasamhället – man hjälps åt på ett annat sätt.

Numera är Jonstad rentav jägare. Men han har givetvis kvar sin kritik av den moderna civilisation som bygger på en konsumism och ett tillväxttänkande som är ohållbart. Jag har läst alla hans böcker, men den senaste tror jag kan bli läst av många fler än tidigare: Den är personlig, full av närvaro och kärlek till ett liv på landsbygden.  

På höjden ovanför stugan samtalar Jonstad och jag inför ett femtiotal gäster. Jag slänger ut frågan om det är någon som vet var min släkting Märta och bonden Klas bodde. Och det är det! Klas i Skommarbo! Grisfarmaren som är granne med Jonstad pekar i en hembygdsbok ut gården. Där är den. Och grisfarmaren tror också att det kan vara så att min mormor växte upp i en gård längre upp på Hyttvägen. Hennes far jobbade på färgeriet i Arkhyttan, gick under namnet Stamp-Sammel.

Jag blir alldeles varm om hjärtat. Det där är också något av meningen med all landsbygd – att folk vet vilka som har bott i stugorna. Och efter boksläppet åker vi och tittar på torpet där mormor kanske bodde. Och sen stannar vi bilen där Märta och Klas levde, där jag var så många somrar i barndomen.

Jag kliver in på gården, upp på verandan och får av den nuvarande ägaren höra att det verkligen var av Märta han köpte gården tidigt sjuttiotal. Märta hade då till slut lyckats gifta sig med bonden, vars släkt förstås blev förbannad över ett arv de gick miste om.

Jag minns att min mor och far blev riktigt upplivade av att Märta, efter livslångt slit på gården, lyckades med det draget. Och mig gläder det också.

                                       *

Händelserika dagar. I söndags hade jag själv boksläpp i vår trädgård i Dala-Floda. Mycket folk. Jag sitter där och skriver min signatur i böckerna. Då lutar sig Sofie Eriksson, i somras ledarskribent i denna tidning, fram och visar sin mobil: Stefan Löfven avgår i höst! Det kom bra överraskande och ett slags förvirring sprider sig i trädgården. Vad ska hända nu?

Jo, jag anser att han borde ha meddelat sin avgång tidigare. Nu blir det hela ganska brådstörtat inför kongressen i november. Jag ska inte här recensera Stefan Löfvens insats som partiordförande på djupet. Han har lett detta land genom en rad kriser och hela tiden bevarat sitt lugn. Det ska han ha all heder för. Men han lämnar efter sig ett parti som tyvärr mist en hel del av sin själ, på grund av alla kompromisser. Kompromissandet upphöjdes på något sätt till partiets politik, ja det socialdemokratiska partiet blev ett med sina kompromisser – och längs den vägen försvann den mesta idépolitiken.

Vi kommer att skriva mycket om allt detta framöver, om vem som borde bli hans efterträdare och framförallt om vilken politik partiet bör anamma. Men där, i trädgården, i söndags, gladde jag mig mest åt det fina, litet höstliknande vädret.

Jag såg ut över åkrarna och skogsbrynet och gladde mig åt meningen med landet.

                                       *

I söndags, efter boksläppet, kastade jag och min fru oss i bilen för att närvara på en minnesstund för den bortgångne författaren och kulturkämpen Erik Yvell. Jag saknar verkligen Erik Yvell. Han var en mycket fin poet och arrangerade också ständigt kulturträffar på platser dit annan kultur sällan nådde.

Så vi begav oss mot Heden, eller Hean, som det heter, där minnesstunden skulle äga rum. Jag har varit är rätt många gånger förr och trodde att jag lätt skulle hitta dit.

Men icke. Vi hittade inte. Jag frågade folk som byggde om sina hus och målade flaggstänger efter vägen men det var stört omöjligt att hitta. Och tiden gick. Slokörade och med rodnande kinder efter detta misslyckande vände vi till slut hemåt.

Det är också en sida av landsbygden: Ibland hittar man inte på småvägarna. Dagen därpå pratade jag med Eriks son på telefon. Vi kom överens om att nästa augusti ordna en Yvelldag i Hean, där hans texter ska läsas.

Då ska jag hitta dit.