Herr Andersson, spelad av skådespelaren Stig Järrel, klagar över kvarskatt, bilskatt och cigarettskatt. Han ska stå på ”egna ben”. Men bostadssubventioner och barnbidrag tar han gärna emot. ”Låt folk behålla sina pengar och låt dem lösa saker och ting på sitt eget sätt” är herr Anderssons valspråk. ”

Skattefria Andersson” heter en socialdemokratisk film från 1954. Något av kulmen i filmen är när det står en pansarvagn, en luftvärnpjäs, stridsflygplanet den ”flygande tunnan” och en kulspruta i trädgården. Självklart måste herr Andersson ha ett eget försvar. Knäpp knappen, ryter en ivrig vapenförsäljare till herr Andersson.

När föräldrarna flyttar in i herr Anderssons hus blir trångboddheten påtaglig. De kan inte vara kvar på ålderdomshemmet eftersom han inte betalar skatt. ”Det blir bra nu när han ska försörja oss” säger herr Anderssons far med tanke på frånvaron av pensioner i det skattefria samhället. Det börjar bli svettigt för herr Andersson.

En snårig bilfärd i skog och över åkern slutar med att herr Andersson med familj tvingas upp på den ”socialiserade vägen”. Nederlaget präglas av bitterhet och historien fortsätter till dess att herr Andersson kollapsar och hamnar på sjukhus. Dyra sjukhusräkningar väntar. Att lösa allt på ”eget sätt” visar sig i slutändan vara både dyrare och jobbigare.

Sedan vaknar han upp ur denna mardröm. Ljuset tränger in förbi gardinen i sovrummet. Han går ut i solen och träffar grannen och lånar ut gräsklipparen mot att grannen får låna hans bil ”på lördag”.

”På egna ben, javisst – men vi måste hjälpas åt” blir slutvinjetten.

Ska synen på hur samhället ska fungera behöva vara så mycket märkvärdigare än såhär? Det behövs gemensamma lösningar och en solidarisk samhällsanda för att det ska fungera. Annars blir det helt enkelt inte ordning och reda. Om vi inte är beredda att betala skatt så blir det inga fler poliser, anställda i vård och skola, fungerande järnvägar och vägar. Det är det gemensamma som skapar möjligheter för de många människornas utveckling.

Idag finns det så många brister i olika samhällssystem. Vi behöver bättre pensioner, bättre arbetsmiljöarbete, bättre service och beredskap i hela landet, en skola som rustas upp och rensas från vinstintressen, sjukvård och en äldreomsorg som behöver bli robustare.

Det handlar om ett grundläggande renoveringsarbete. Kombinationen av överdrivna effektiviseringskampanjer, ideologiska marknadsexperiment, byråkrati och vinstuttag har lett till revor i välfärden.

Det är bara ett fåtal som har pengar nog att stå utanför och fixa livet på ”eget sätt”. Men det är inte detta fåtal som ska vara centralt i samhällsbygget. Däremot kan de bidra mer i den nödvändiga renoveringen, även om deras borgerliga politiska ombud kommer att jämra sig. Bankskatten på 5 miljarder kronor går nu till försvaret vilket svider hos dem. Men det drabbar ingen fattig.

För mig känns det bra att kunna förena fördelningspolitik med uppbyggnad av militär förmåga. Just den kopplingen har tidigare lyst med sin frånvaro.

När girigheten, gangsterfasoner, jaget alltid är viktigare än laget, drömmen om de stora vinsterna och lyxlivet är det väsentligaste istället för vad var och en kan göra för att skapa ett starkare samhälle i det egna bostadsområdet och i hela Sverige, så undermineras samhällsandan. Synsättet var och en är ”sin egen lyckas smed” håller inte.

Det biter inte heller på de vidgade klyftorna och den fattigdom som finns i delar av det svenska samhället. Oron och stressen inför framtiden gastkramar många människor. Det man söker kanske ryms i ord som trygghet och stabilitet. Men det krävs också framtidstro.

Men när ekonomin sätter begränsningar för vilken mat man kan köpa, hur det blir med barnens kläder och var man kan bo så är det inte så lätt. Särskilt om man inte ser någon ljusning. Att renovera välfärden är en grundförutsättning för att glastak ska kunna krossas och för att alla ska få en chans på riktigt.

Vinjetten från ”Skattefria Andersson”: ” På egna ben javisst – men vi måste hjälpas åt” är inte så tokig.

Peter Hultqvist

Socialdemokrat