Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
Tysk socialdemokrati ger hopp om ett mer rödgrönt Europa.

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Olaf Scholz, tyska valets segerherre. Det ger hopp åt europeisk socialdemokrati.

Annons

Det tyska valresultatet är på flera sätt mycket glädjande för den som hoppas på ett litet mer rödgrönt Europa. Konservativa CDU:s tillbakagång får kanske räknas in under kategorin skadeglädje när partiet gör sitt sämsta val någonsin. I princip utgör detta en jordbävning i både tysk och europeisk politik. Men de konservativas tillbakagång motsvaras tack och lov inte av någon uppgång för högerpopulistiska Alternativ för Tyskland, som faktiskt backar en del.

SPDs relativa framgång kan vara viktig för hur det går med socialdemokratin också i resten av Europa de närmaste åren. Hade SPD hamnat på de extremt låga siffror man hade i våras, ja då hade det nog på många håll profeterats om det definitiva slutet för den europeiska socialdemokratin. Nu är läget ett annat.

Annons

Annons

Men det stora som faktiskt inträffade i det tyska valet är att socialdemokraterna går kraftigt framåt, trots att partiet nästan var uträknat i våras. Partiledaren och kanslerkandidaten Olaf Scholz betraktades länge som rättså hopplös, utan utstrålning och rentav robotlik. Ideologiskt är han tämligen konturlös och står till och med en bit till höger om sitt eget parti. Men allteftersom tiden gick vann Scholz terräng, tack vare sitt lugn och en ganska lågmäld stil som nog hos många som i sexton års tid vant sig vid Angela Merkels stil gick hem. 

Scholz och SPD blev tveklöst valets segrare, även om ingen självklar majoritet kunde vinnas. Förloraren Armin Laschet och CDU säger sig därför vara beredda att bilda en koalitionsregering. Skulle det bli så, ja då blir det nog en synnerligen trött koalition. SPD blev ändå den moraliska vinnaren i det tyska valet och det är svårt att se annat än att SPD:s Scholz blir regeringsbildare.

SPDs relativa framgång kan vara viktig för hur det går med socialdemokratin också i resten av Europa de närmaste åren. Hade SPD hamnat på de extremt låga siffror man hade i våras, ja då hade det nog på många håll profeterats om det definitiva slutet för den europeiska socialdemokratin. Nu är läget ett annat.

Även De gröna har vuxit sedan förra valet, även om partiet för bara några månader sedan faktiskt var det största. Den tyska valrörelsen tycks av många väljare ha upplevts som mer personfixerad än sakpolitisk eller ideologisk. Men klimatfrågan flyttade på allvar in i valrörelsen – klimatdemonstrationen i helgen i Berlin med Greta Thunberg på plats, var gigantisk - och även det bådar gott när det gäller övriga Europa: Det största och ekonomiskt mäktigaste EU-landet skiftar utan återvända i grönt. Och de gröna i Tyskland har långt mer självklara band till socialdemokratin än till de konservativa.        

Annons

Annons

                                       *

Bevakningen av det tyska valet i svenska media var denna gång mer omfattande än tidigare. Det är bra. Politiskt har Tyskland så länge de flesta nu levande svenskar kan minnas mest påmint om någon förmögen och försiktig faster långt borta i en fjärran världsdel. Det är faktiskt häpnadsväckande hur pass lite en normal svensk tänker på och funderar över Europas största ekonomi och befolkning. Normalsvenskens kunskaper om amerikansk politik är vida större än om tysk, trots att Tyskland är så oerhört viktigt för svensk ekonomi.

Tyskland är dessutom ett land som knappt sänder ut några populärkulturella signaler alls och där den kansler som suttit i sexton år haft som lyckosam strategi att alltid vänta tills saker och ting liksom löser sig av självt. Och, förstås, hösta in alla fördelarna som euron gett tysk ekonomi på bekostnad av andra delar av Europa. 

USA är en opera. Tyskland är inte ens wagnerskt, utan den stilla, konservativa mainstreamlunken genom euro-kriser, finanskrascher och EU-trubbel. 

Men så, denna vår och sommar, överraskar tysk politik först med en grön kanslerkandidat, Annalena Baerbock, som tycktes växa ända upp i himlen för att sedan plötsligt störta mot marken. Sedan med en stackare till CDU-kandidat, Armin Laschet, som alla mest tycker synd om och vars felplacerade skratt är nästan det enda vi förknippar honom med. Och slutligen, med en fantastisk tråkmåns och snål räknenisse till socialdemokratisk kandidat, Olaf Scholz, som ingen för bara ett halvår kunde skilja från tapeterna på finansdepartementet men som nu är den mest populäre av alla. 

Annons

Vad var det egentligen som hände i tysk politik? Det är som om det tomrum Angela Merkel nu lämnar efter sig skapat ett vacuum där vad som helst kan sugas in. Det är synd att Vänsterpartiet i tysk politik, die Linke, nästan fick sin väljarandel halverad. Hade partiet gått bättre skulle hoppet vara betydligt större om en SPD-ledd koalition som lutar betydligt mer åt vänster.

Annons

Scholz, rätt långt till höger om sitt eget SPD trots en hyggligt radikal ungdom, sa under hela valrörelsen förstås blankt nej till ett samarbete med die Linke och CDU:s Armin Laschet ägande mycket kampanjenergi mot slutet till att varna för kommunistspöket Die Linke. Men det är litet ledsamt att die Linke försvagades så pass mycket som blev fallet: De mer progressiva förslag Olaf Scholz och SPD för fram – höjd skatt för de rika, förbättrade minimilöner, klimatsatsningar – förutsätter egentligen ett samarbete också vänsterut.

Med de tyska liberalerna i en rödgrön regeringskoalition riskerar tysk politik, även med Scholz som kansler, bli lika blockerad som den svenska länge varit.

                                       *

Tysk socialdemokrati – det är möjligt att jag hör till de sista (jag fyller sextiotvå i år) som ännu har tysk socialdemokrati som en levande referens i det egna historiska minnet. Inte bara för att Willy Brandt blir närvarande var gång jag tänker på Olof Palme. Nej, det går djupare. I mina öron väcker ingen partiförkortning så många starka associationer som just SPD. Tysk arbetarrörelse formade en gång svensk arbetarrörelse – skräddaren August Palm var gesäll i Tyskland och de teoretiker som präglade svensk socialdemokrati var vanligtvis tyskar, August Bebel, Karl Kautsky, Clara Zetkin och otaliga andra.

Annons

Tysk arbetarrörelse formade en gång svensk arbetarrörelse – skräddaren August Palm var gesäll i Tyskland och de teoretiker som präglade svensk socialdemokrati var vanligtvis tyskar, August Bebel, Karl Kautsky, Clara Zetkin och otaliga andra.

Annons

Sedan bröt första världskriget ut. För varje socialdemokrat på vänsterkanten förblir den tyska socialdemokratins Ja till kriget och chauvinismen det stora sveket i den europeiska arbetarrörelsens historia.

Rosa Luxemburg. Också hon var en gång en tysk socialdemokrat. Foto: AP.

Det var då en socialdemokrat vid namn Rosa Luxemburg ställde sig upp och deklarerade: ”Arbetarnas världsförbrödring är mig det heligaste och dyraste på jorden, den är min ledstjärna, mitt ideal, mitt fosterland; jag offrar hellre mitt liv än jag sviker detta ideal.” Och hon offrade till slut sitt liv, mördad efter att ha blivit kommunist och spartakistupproret i Berlin slagits ner på en socialdemokratisk regerings order. Denna judiskfödde radikals döda kropp slängdes en vinterdag 1919 i Landwehrkanalen i Berlin. Jag minns än idag hur hela LO-borgen skakade till när Rudolf Meidner, uppvuxen i Breslau, funderade högt över detta.

Inbränt i förkortningen SPD finns detta världspolitiska öde från ett skede när så mycket i europeisk historia och europeisk socialdemokrati avgjordes. På olika sätt har det under hela det gångna seklet varit Tyskland som definierat all politik i denna världsdel: Weimartidens progressiva arv och dess ödesdigra slut, nazismen och efter kriget den audenauerska sociala marknadsekonomin och, inte minst, Berlin som symbolen för det kalla kriget.

Annons

David Bowies Heroes rymmer liksom både SPD och Tyskland. Och när SPD vann makten på nittiotalet stod Gerhard Schröder tillsammans med Tony Blair för den marknadsliberala vändning som kom att heta Die Neue Mitte och The Third Way, vilket i mina ögon banade väg för hela den europeiska socialdemokratins gradvisa försvagning. 

                          *

Annons

Scholz är förstås en högersosse. Han har, som finansminister, fogligt regerat i den stora koalitionen med CDU. Men inom socialdemokratin finns en enorm leda och trötthet vid att samregera med de konservativa. Tysk socialdemokrati är, lika mycket som den svenska, i behov av att leta rätt på sin förlorade själ. Och även om den framgång SPD nu fick i valet inte automatiskt innebär att partiet kan hämta sig ideologiskt, så är det ändå något av en möjlig nystart för en vitaliserad socialdemokrati vi ser. Ett nyss praktiskt taget helt blått eller mörkbrunt EU kan färgas litet rödare och litet grönare.

En rik, konservativ faster långt bort byts nu troligen ut mot en visserligen ganska fantasilös farbror. Men på Olaf Scholz litet tomma uppsyn kan mycket väl nya drömmar projiceras. Europeisk socialdemokrati kanske inte vädrar vårluft men har i alla fall fått några klara höstdagar till skänks för hälsosam och stärkande meditation.    

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy