Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
Gurnah och Vilks! Om världen utanför Europa och världen utanför konsten.

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Annons

Abdulrazak Gurnah! När hans namn ropades ut av Svenska akademin klockan ett på torsdagen gick det som en perfekt storm av tystnad genom hela det svenska och europeiska litteraturetablissemanget. Och även genom mig. Ytterst få hade ens hört talas om denne afrikanskfödde författare, numera bosatt i Stor-Britannien där han är verksam som professor, och än färre hade läst hans böcker.

Böcker av nobelpristagaren. Foto: TT.

Ett litet kämpande förlag har givit ut två av hans böcker på svenska. I radion hördes en underbar röst från en antikvarier på bokcaféet i Umeå som nästan skällde ut litteraturexperterna som hade noll koll på Gurnah.

Annons

Annons

Jag menar att Svenska Akademien verkligen fyller sin uppgift väl när författarskap som är ganska okända plötsligt belönas. Och just Gurnah tycks vara en romanförfattare som griper tag i det som är ett vår tids stora draman: Migration och flyktingströmmar. Människor som måste bryta upp från ett hemland och sedan hamnar i ett nytt land och både kanske mister kontakten med sitt ursprung och aldrig riktigt lyckas komma in i det nya landet. Mellanförskap är ett ord som dykt upp i språket på senare tid.

Förra årets pristagare, den fantastiska poeten Louise Glück, väckte inget rabalder

Abdulrazak Gurnah har tydligen också sysslat med så kallad postkolonial teori, en akademisk strömning som jag själv inte har så stort förtroende för, eftersom den lätt riskerar att exotisera världen utanför det gamla Europa. Men det är knappast som teoretiker han får sitt pris, utan som romanförfattare. Enligt uppgift värjer han sig också mot att betecknas som en "postkolonial författare" - det räcker med mitt namn, ska han elegant ha sagt.

Kanske har Svenska Akademien trätt ut på allvar ur sin långa kris. Förra årets pristagare, den fantastiska poeten Louise Glück, väckte inget rabalder och årets pristagare visar att akademin har intresse för världen utanför Europa.

                                       *

Annons

Ja, jag kryssar fortfarande omkring ute på havet, på Östersjön i tidningen VI:s regi. Nyss stod jag och tittade ut genom hyttfönstret och såg fören på färjan vara på väg att ramma en liten ö i Ålandskärgård.

Annons

Men kaptenen visste vad han gjorde och jag kunde andas ut när den väldiga passagerarbåten svängde rätt i farleden.

                                       *

I den politiska och kulturella debatten kan det vara långt svårare att navigera. I veckan, efter konstnären Vilks plötsliga död i en olycka där också två polismän omkom lika tragiskt, har debattens vågor gått höga. Den ena liberalen efter den andra har heroiskt ställt sig upp och förklarat sitt stöd för Vilks i kampen för yttrandefrihet. De som försökt anmäla en något mer komplex syn på hela denna turbulenta konststrid har angripits, på ett nästan löjligt dogmatiskt sätt.

Själv uppskattade jag Lars Vilks mycket som person. Han var mild, resonerande, ofta leende, mitt i den förföljelse han utsattes för. Men han var också väldigt mycket fast i sin konstbubbla. Det var konstens gränser och ramar han ville spränga och de politiska konsekvenserna brydde han sig inte om. Om Ku Klux Klan ringer så kommer jag, sa han i en intervju. Hans samröre med extrema högerkretsar var verkligen besvärande och han hade svårt att svara på varför han beblandade sig med dem. Men han gjorde det i konstens namn.

Annons

Lars Vilks. Foto: Konstrakan.

Men under veckan fick vi bevittna den märkliga, oheliga och förhoppningsvis ofrivilliga alliansen mellan Vilks hejarklack bland allehanda islamofober och invandrarhatare – och de högljudda liberaler som ofta ger intryck av att bara kunna ett enda ord: Yttrandefrihet. Yttrandefriheten är ett av de viktigaste värden vi har, jag är bredd att försvara den så mycket jag bara kan. Men de enskilda yttrandena måste få kritiseras, även om det så rör sig om en teckning. Och rent principiellt är yttrandefriheten för övrigt heller aldrig absolut: Att i en fullsatt biosalong utlösa panik genom att högt ropa Elden är lös! är inte försvarbart.

Annons

Hade alla som en man tokhyllat Vilks då, ja då hade nog integrationen tagit ett stort steg tillbaka

Jag tvivlar på att Vilks själv skulle ha uppskattat de unisona och konsensusartade hyllningarna – sådant avskydde han ju. Min mailbox och kommentarsfälten på mitt Twitter, Instagram och Facebook fylldes i början av veckan ömsom av ilskna, snarstuckna liberaler och ömsom av ännu ilsknare högerextremister.

Vad hade hänt om hela kultursidesvärlden och alla institutioner unisont hade hyllat Vilks rondellhund när det begav sig? Troligen hade det utlöst ett skred hos otaliga vanliga människor med muslimsk bakgrund som känt sig avhånade. Att många röster då, när rondellhunden publicerades, faktiskt var kritiska mot Vilks för att satiren tycktes slå uppifrån och ner, det tror jag var bra för stämningen i detta land. Hade alla som en man tokhyllat Vilks då, ja då hade nog integrationen tagit ett stort steg tillbaka, från ett redan dåligt läge.

De galna jihadisterna, som nu på ett fruktansvärt sätt gläder sig åt Vilks tragiska död, hade antagligen fått än större jordmån för sin vanvettiga propaganda.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy