Under lång tid och med ökad intensitet under 2000-talet har demokratins former och resultat i främst kommunerna radikalt förändrats. Den innehållsmässiga basen i verksamheten har på olika sätt degraderats till en nivå där det är svårt att säga att demokratin är högst närvarande hos våra medborgare. Paralleller på de regionala och centrala nivåerna är påtagliga.

Utvecklingen blir desto märkligare när man beaktar att vi de senaste 30 åren fått lagar som ger medborgarna ännu fler möjligheter att påverka kommunernas utveckling – bland annat via medborgarförslag. Inför valet nästa år borde det vara en skyldighet att partierna bekänner färg om hur de vill förändra den lokala demokratin mot ett större medborgarinflytande.

En av flera tydliga markörer av statusen för den lokala demokratin är den stora tillväxten av lokala partier. Efter senaste valet 2018 fanns så många som 158 lokala partier (Dagens Samhälle, sept. 2021) sammanlagt i de 290 kommunerna. Cirka 50 av partierna ingår i respektive kommuns styrelse. Samtliga dessa partier har inte tillkommit som ett resultat av sviktande demokratisk process men en hel del har en sådan bakgrund.

När man tar del av kommunallagen, som beskriver formerna för demokratins beslutsfattande och jämför med verkligheten, känns det som om vi fått en ny lag utan en övergripande debatt och riksdagsbeslut. Syftena med att skapa självständiga kommuner med början redan 1862 var efter hand att bredda demokratin, sköta viktiga servicefunktioner under demokratisk kontroll, bygga upp en gemensam infrastruktur för gemensamma angelägenheter och via lokalt skatteuttag i huvudsak garantera finansieringen av medborgarnas behov.

Det som hänt de senaste åren är bland annat:

Att maktutövandet av den lokala demokratin starkt koncentrerats

Att antalet folkligt valda beslutsfattare blivit mycket färre till antalet

Att anställda tjänstepersoner samtidigt fått en väsentligt utökad makt

Att många funktioner lagts ut på extern entreprenad.

Detta betyder att vi fått något av omvända roller inom det demokratiska systemet där medborgarna fått allt sämre insyn i vad som sker i oftast slutna rum. Som konsekvens har medborgarna fått allt svårare att påverka angelägna beslut. Demokratins beslutskultur har blivit radikalt annorlunda under bara några få decennier.

Många kommuner har sedan början av 1990-talet tagit bort en rad kommunala beslutsnämnder som social- och omsorgsnämnder och utbildningsnämnder. Dessa har krympt till en liten grupp i kommunstyrelsen som ett utskott utan reell beslutsmakt. Avsaknad av självständiga nämnder har gett kommunernas styrelse i det närmaste total makt över prioriteringar och finansieringsfrågor.

Genom dessa maktpolitiska förändringar har antalet aktiva förtroendevalda blivit väsentligt färre, vilket säkert också hämmar nyrekrytering till den lokala politiken. När fler invånare i kommunerna inte kan eller önskar delta i det kommunala beslutsfattandet riskeras en stor del av det demokratiska bygget i samhället. Det är inte bara en uppgift för de lokala partierna att ta sig an denna problematik. Utan Riksdagens engagemang är den svår att lösa.

Parallellt med utvecklingen av antalet förtroendevalda ser vi en tydlig tendens att välutbildade och engagerade anställda tjänstepersoner får ett gradvis ökat inflytande över de kommunala besluten.

Många frågors komplexitet, juridiska inramningar, samband med andra frågor, kopplingen till nya lagar och kanske ett ökat intresse för att få del av den attraktiva makten medverkar till denna högst problematiska förändring. Med minskad medborgarinsyn, färre förtroendevalda och centraliserad makt är risken stor att anställda experter mer och mer – kanske oavsiktligt - tar över alltmer makt i kommunerna.

Ett för lite uppmärksammat problem i den allt mindre folkliga demokratin är att fler och fler kommuner lägger ut allt fler gemensamma funktioner på privat eller annan främmande entreprenad. Dessa förändringar ser vi på alla nivåer i samhället och senast är privatiseringen av arbetet med att skaffa jobb åt arbetslösa personer starkt ifrågasatt. Nyligen föreslog dessutom en statlig utredning att föra ut även delar av sophanteringen till privata entreprenörer.

Inom kommunerna har outsourcingen (privatisering av kommunala funktioner) fått en stor omfattning sedan 1990-talet. Det gäller funktioner som barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård, utbildning på alla nivåer, gatu- och vägskötsel, energiproduktion samt byggverksamhet. Denna privatisering av kommunala gemensamma funktioner kan diskuteras utifrån många olika perspektiv men här kommenteras i första hand de demokratiska aspekterna.

När gemensamt skötta verksamheter i en kommun läggs ut på entreprenad minskar medborgarnas insyn i verksamheterna ytterligare och därmed möjligheter att påverka både kvalitet och kostnader/priser.

När man som medborgare förlorar insyn och påverkansmöjligheter minskar sannolikt inte bara möjligheterna utan även intresset att delta aktivt i de skilda demokratiska processerna. Man känner sig med andra ord i det närmaste helt utanför den demokratiska process som är kärnan i ett folkstyre.

Med den utveckling vi sett i kommunerna under senare perioder med urholkningen av den lokala demokratin börjar kanske medborgarna frukta om det är kommunernas tur att i sin helhet bli utlämnade till privata entreprenader under de kommande åren. Om vi inte ser denna fara i tid kan 1860-talets demokratiska segrar bli ett av 2000-talets största nederlag.

Ronny Svensson

Krönikör