Rationell som jag är, rycker jag ändå till när jag ser att det som människor tycker känns svårast att donera är hud och ögon. En lever eller en njure vet jag knappt hur den ser ut, men ögon… Jag blundar och känner över mina egna ögon när jag läser det där i Lisa Kirseboms Ur döden liv; en bok om organdonation (Natur och Kultur) Många har också särskilt svårt för tanken att donera ett hjärta till en annan behövande människa eller att ta emot det, trots att hjärtat är ett nästan anonymt organ, egentligen bara en pump i bröstkorgen. Men det är detta att hjärtat bär på så många mänskliga innebörder.

Lisa Kirsebom har skrivit en ytterst välbehövlig bok om organdonation. Den kan och bör läsas av alla dödliga, inte bara medicinskt intresserade, och det främsta skälet till att boken går rakt in i mig är förstås att den utgår från det besked hennes make, Andreas Ekström, får en dag mitt i livet: ”Tyvärr har du utvecklat skrumplever”.

Andreas går över en gata i januari 2012 när telefonen ringer. Han är inte ens fyrtio år. Den unge läkaren i andra änden av luren säger att levern obönhörligen kommer att brytas ner: klåda, förvirring, utmattning, blödningar, till sist död. Tolv till arton år och sedan är en levertransplantation nödvändig. Och bara några dagar senare ligger Andreas på BB intill sin hustru med ett nyfött barn i famnen och gråter. Lisa Kirsebom konstaterar att hon själv inte är lika tyngd och rädd, någonstans inom sig räknar hon alltid med att saker och ting ska ordna sig.

Det gör det också, i makens fall. Men det är en lång väg dit och Lisa Kirseboms bok vidgas från det personliga ödet till ett stort panorama över hela frågan om organdonationer. Mycket här är svårbegripligt. Svenska folket är således mycket positivt inställd till att donera organ men trots det är Sverige inte särskilt bra på att få till stånd några transplantationer. Bäst i världen visar sig Spanien vara, där organdonationer tagits på ett helt annat allvar av sjukvården. Varje år dör runt 90 000 människor i Sverige och av de tretusen som dör på intensiven – bara de som dör där är möjliga att bevara organen på – är det ytterst få som blir donatorer.

Och då är det så här: Varje människa som konstateras död på en intensivvårdsavdelning kan potentiellt rädda livet på åtta andra människor om organen tas till vara.

Vad är det som står i vägen för att donationer/transplantationer inte oftare sker? Som de flesta andra har jag alltid trott att det framförallt beror på att så pass få skriver in sig i donationsregistret. Så är det inte. Kirsebom menar att det stora problemet ligger i vårdapparaten själv. Att Spanien är det land där donationer fungerar bäst beror helt enkelt på att vården och staten där bestämt sig för att ha en långt större beredskap för att snabbt ta reda på vilka patienter som kan bidra till organdonation. Helt klart tycks det vara så att vårdpersonalen i Sverige har lämnats utan vägledning från lagstiftare och en genomtänkt hållning i frågan från vårdsystemet.

Så konstigt är ju inte det. När en anhörig ligger döende på intensiven – hur mycket krävs det för att ta upp frågan med de sörjande om de kan tänka sig en organdonation? Fantastiskt nog visar det sig, inte minst från Spanien, att donation oftast innebär tröst för de sörjande: Ur döden liv.

Kirseboms bok är långt mer än ett debattinlägg eller skriven mest för vårdpersonal. Det är den också. Hon reder ut varför Sverige varit så trögt med att reformera lagar och vårdpraktik. Men här presenteras dessutom ett stort galleri av människor som donerat eller tagit emot organ. Tårar och glädje på nästan varje sida.

Din hud, dina ögon, ditt hjärta, din lever, din njure – om olyckan är framme så bär du på möjligheter till liv för andra människor.