Sjukförsäkringen har länge varit sprängstoff i den politiska debatten. Att så fortfarande är fallet illustreras tydligt i Robert Sundbergs ledartext tidigare i veckan (21/10 i Dala-Demokraten, papperstidningen). I ledartexten ägnar Sundberg sig åt att med liv och lust måla upp en bild av att Liberalernas budgetförslag skulle innebära en dolkstöt mot tryggheten i sjukförsäkringssystemet. Det är helt felaktigt.

Under en lång tid var Sverige ett land som utmärkte sig för dramatiska sjuktal och i det närmaste astronomiska statliga utgifter för sjukfrånvaro. I början av 2000-talet förtidspensionerades ungefär 70 000 personer årligen, och år 2006 försörjdes var femte svensk i arbetsför ålder på sociala ersättningar.

I dag finns det goda skäl att anta att dessa dramatiska siffror till stor del hade sin grund i politiska beslut. Inte minst betydande regionala skillnader i sjukfrånvaro, som vi inte ser kan förklaras med skillnader i hälsa, talar för detta.

Snarare än att visa på ett hälsoproblem var siffrorna en indikation på ett politiskt haveri. Decennier av socialdemokratisk bidragspolitik hade skapat ett system där människor aldrig gavs en chans att komma tillbaka till arbete, utan istället försattes i livslångt utanförskap och bidragsberoende.

Erfarenheten från slutet av 90-talet och första halvan av 2000-talet manar till stor eftertanke. För Liberalerna var en viktig slutsats att sjukförsäkringssystemet måste vara rättssäkert och utformas på ett sätt som främjar det friska i människor. Det var anledningen till att Liberalerna tillsammans med övriga allianspartier införde en rad förändringar i sjukförsäkringen.

Genom den så kallade rehabiliteringskedjan blev tillämpningen mer likvärdig och passiva sjukskrivningar motarbetades. Arbetslinjen – att människor ska uppmuntras att arbeta – har varit viktig för att få ner sjuktalen i hela Sverige. Så bröt vi ett mångårigt utanförskap – och gav människor en ärlig chans att bidra till samhället utifrån förmåga.

Det är en grundläggande liberal utgångspunkt att sjukförsäkringssystemet ska skapa trygghet vid sjukdom. En lika viktig utgångspunkt är att sjukförsäkringen ska vara utformad på ett sätt som främjar en återgång till arbete. Det är genom ett aktivt arbetsgivaransvar, såväl förebyggande som rehabiliterande, som vi når vårt mål om att minska sjuktalen – inte genom att återgå till ett system där människor göms och glöms i bidragssystem.

Avskaffandet av den bortre tidsgränsen som tidigare genomförts av den här regeringen och den höjning av sjukförsäkringen som samma regering nu aviserar, är båda steg bort från denna grundprincip.

Det är också ett steg mot en sjukförsäkring som istället för att skapa trygghet, bidrar till att försätta människor i utanförskap.

Det är mot den bakgrunden som Liberalerna nu går fram med reformer – en återinförd bortre tidsgräns, en femtonde karensdag och ett återställt tak – som värnar rehabiliteringskedjan och arbetslinjen. En politik som vilar på en stabil liberal grund, där vi sätter individen framför systemet.

När det socialdemokratiska svaret på samhällsproblem är att gömma och glömma fler människor i bidragssystem är vårt liberala svar tydligt: Vi kommer aldrig att acceptera en återgång till den politik som under alltför lång tid försatte människor i livslångt utanförskap och bidragsberoende.

Vi tvingar inte heller cancersjuka människor tillbaka till arbete, vilket ledarskribenten felaktigt påstår.

Mats Persson (L) Ekonomisk-politisk talesperson

Monica Lundin (L) Ordförande Liberalerna Dalarna, riksdagskandidat

Svar: Jo, sjukförsäkringen är sprängstoff i debatten. För den är inte längre så bra och trygg. Flera andra länder i EU har en bättre sjukförsäkring än Sverige numera.

Att då som L föreslår ytterligare försämra sjukförsäkringen, med en ny karensdag vid dag 15 då staten via Försäkringskassan börjar betala efter arbetsgivarnas inledande två veckor, är dåligt.

L är även emot regeringens höjning av taket i försäkringen som skulle ge de med medelhöga inkomster bättre ersättning vid sjukdom. Detta eftersom ersättningen urholkats i flera år som det är nu och riskerar att inte ge ersättning i nivå med inkomstbortfall för de som har inkomster runt medel eller än mer.

L var förut länge en stark anhängare av principen om ersättning som täcker upp för bortfall av inkomst. Det förenade länge S och L (och V) i synen på särskilt sjukförsäkringen.

Exemplet med den cancersjuka läraren, vars behandling drar ut på tiden runt ett år eller längre, hade L själv i förhandlingarna med de andra i Alliansen runt 2005 när försämringar i sjukförsäkringen skulle tas fram om och när Alliansen bildade regering, vilket skedde.

I vilken grad långtidssjuka personer, kanske med diagnosen cancer, tvingas tillbaka att arbeta eller byta till annat jobb kan komma att bero på flera saker. De är hur regler kommer att tolkas och vad för förändringar en eventuell borgerlig regering med partier som M och L i den eller dess underlag beslutar efter kompromisser om vad de vill med sjukförsäkringen. Både L och M vill ha en bortre tidsgräns i den, så en risk för tvång kan ju uppstå därmed.

Liberalerna verkar sätta system, och att hålla nere deras kostnader genom försämringar i dem, före individer. Sjuka, svaga individer borde ju i teorin vara de som värnas av ett liberalt parti och få vara sjuka med ersättning den tid som deras behandlingar tar även om de tar lång tid.

Det som L kallar bidragsberoende och utanförskap är en retorik från högerhåll om det som sjuka personer anser är system för trygghet och välfärd i en utsatt situation för individer som hamnat i den, här på grund av sjukdom.

Robert Sundberg

Ledarskribent