Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
Vargen i Glasgow

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Måtte vargen gå genom kongresshallarna i Glasgow! Foto: Göran Greider.

Annons

Jag brukar pessimistiskt tänka: Om våra samhällen inte ens kan få bort elsparkcyklarna från gatorna, så lär vi inte kunna lösa den gigantiska klimatkrisen. Plötsligt anlände till alla de europeiska större och även mindre städerna dessa leksaker som orsakar olyckor, drar batteriämnen och metaller och till och med försämrar folkhälsan – och det borde vara uppenbart att förbud är enda vägen att få bort problemet. Men icke. Leksakerna är svåra att få bort. Den fria marknaden väger tyngre än något annat.

Men här står vi. Det är bara att hålla tummarna för att toppmötet i Glasgow når de nödvändiga framgångarna. Men kanske krävs det att en Kerstin Ekmansk varg går genom möteslokalerna och förändrar alla. 

Annons

Annons

Hur ska världens nationer då klara av att sänka sina utsläpp av växthusgaser, som är en oändligt mycket större fråga än de där leksakerna? Nu har deltagarna i det stora klimatmötet i Glasgow i Skottland samlats. Tusentals människor, plus säkerligen ännu fler som demonstrerar utanför byggnaderna. Flera av världsledarna dyker dock inte upp, bland annat Kinas Xi Jinping.

Klimatmötet i Glasgow är i princip en direkt fortsättning på Parisavtalet. De enskilda länderna ska nu komma överens om åtgärder för att minska utsläppen, beräkna dem på ett bättre sätt och även se till att den rika världen kan finansiera grön omställning i den fattigare världen. Efter den senaste rapporten från FN:s klimatpanel, där det äntligen slogs fast att människan, dvs våra samhällen (det är inte riktigt samma sak: De översta procenten står för så oerhört mycket mer klimatskada än den under halvan av befolkningarna), verkligen är skyldiga till den ökande frekvensen av extremväder och uppvärmning, har förväntningarna stigit. Samtidigt visar FN-rapporter att fortsätter det ungefär som nu är det snarare 2,7 graders uppvärmning av planeten som väntar, inte de 1,5 som Parismötet 2015 utlovade. 

Den brittiske premiärministern Boris Johnson menade rentav av att hela vår civilisation kan gå under så som Rom en gång gick under om inte tillräckligt görs.

Den liknelsen är intressant och avslöjande: Det är nämligen svårt att sörja att det romerska imperium som byggde på slaveri och militär kolonialism en gång gick i graven. Ska vi frukta att vår fossila civilisation går under och att barbariet därefter väntar? Slutsatsen av den brittiske ledarens ord blir ju därför märkligt nog att Rom/den rådande civilisationen, måste räddas!     

Annons

Annons

En civilisation, ett globalt produktionssätt som kallas kapitalism, sitter så djupt fast i den fossila ekonomin att det helt enkelt är väldigt svårt att föreställa sig vägen ut ur detta. I Kerstin Ekmans lilla roman Löpa varg pratar den pensionerade jägmästaren, den lokale jaktledaren och f.d. skogsbyråkraten Ulf Norrstig med sin hustru Kerstin. Hans ångest gäller skogen och skogsbruket, men hans ångest är giltig för hela den samlade klimat- och miljöfrågan:

”Det var skogen det gällde, sa jag. Dödens skog. Hur skulle jag kunna berätta för henne om min vånda. Att jag ett helt yrkesliv hade varit med om att skapa denna dödens skog. För en industriplanterad granskog är ingenting annat.”

Uppe i sin gamla marsipangröna husvagn, parkerad vid ett av sina skogsskiften intill en myr i Jämtland, har han nyligen fått den gudomliga nåden att se en ensam varg komma ut ur skogen: ”Då kom han ut. Han gjorde det med en självklarhet som var lätt att begripa; den här världen var ju hans.” Och synen förändrar den gamle jägmästaren, fastän det kanske är så att han länge varit på väg att förändras. Snart blir han osams med några i jaktlaget när han inte längre vill delta i skallet mot varg.

Jag vet inte vad det är för uppenbarande syn alla makthavare, industriledare och även vi själva, skulle behöva drabbas av för att verkligen på allvar göra något åt klimatkrisen. En klimatdebatt har trots allt kommit igång, även om det är sent och en hel del tyvärr tyder på att den gröna industriella revolution som nu ska investeras fram också riskerar att öka trycket på biosfären.

Annons

Tanken tycks ofta vara ungefär denna: Vi ska kunna fortsätta som förut med våra liv, men utgå från förnybara energikällor. Även den gröna industrirevolutionen riskerar att bidra till den stora, giftiga och kalhuggna gemenskap som Kerstin Ekmans gamla jägmästare på ålderns dagar räds.

Annons

På politikens högerkant är fortfarande äganderätten viktigare än såväl klimat som biodiversitet och på vänsterkanten är ibland entusiasmen så stor inför alla jätteinvesteringar att priset räknat i natur helt glöms bort. Den tredje vägen däremellan, den som skulle innebära en kraftfull downsizing av hela den planetära industriella civilisationen, är i praktiken helt stängd.

”Jag visste vad jag tänkte: att vi erövrar jorden. Att vi gör den till en stor giftig och kalhuggen gemenskap.” tänker gamle Ulf Norrstig. Det är det där att Ulf kallar detta fruktansvärda en gemenskap. Jag ingår nämligen i den gemenskapen, varje gång jag sätter mig i en bil eller handlar något jag inte behöver.

Men här står vi. Det är bara att hålla tummarna för att toppmötet i Glasgow når de nödvändiga framgångarna. Men kanske krävs det att en varg går genom möteslokalerna. 

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy