Liberalerna har haft landsmöte i helgen. Den av partiledaren Nyamko Sabuni fastslagna nya linjen, att verka för en borgerlig regering och en moderat som statsminister, blev bekräftad.

Den gamla linjen, att tolerera en socialdemokratisk statsminister som driver en politik med januariavtalets 73 punkter, har avvecklats under året.

Att L var i januariavtalet berodde på att partiet efter valet inte ville ge stöd till en moderatledd regering som hade Sverigedemokraterna i sitt underlag. L har nu kommit att acceptera en sådan regering, partiets nya linje.

Partiledningen led några nederlag i sakfrågor, som att landsmötet i rättspolitiken inte röstade för anonyma vittnen och visitationszoner. Hur det ska gå för L att samarbeta med M, KD och SD, som är för sådana åtgärder i brottsbekämpningen, återstår att se.

Sabuni säger att L ska lägga fram sin politik och söka stöd för den oavsett vilka partier som kan stödja den. Det är samma åsikt som M haft i några år och som KD också har. I praktiken innebär det att man kan ta stöd av SD för att få igenom förslag.

M och KD är nu framme i att förhandla med SD och lägga förslag med SD. Även L förhandlar med SD, eftersom L var med om förhandlingarna som 16/11 resulterade i budgetförslag som SD, KD och M står för gemensamt och som omfattar ändringar på 20 miljarder kronor i regeringens budget.

L var inte med som ett av partierna bakom det budgetändrande förslaget. L angav sänkningen på 50 öre per liter på bensin- och dieselskatterna som skäl och att det hade varit en dålig signal när klimattoppmötet i Glasgow handlade om åtgärder för att minska koldioxidutsläpp.

Att landsmötet för L skulle äga rum några dagar efter presentationen av ett för SD, KD och M gemensamt förslag till budgetändringar var en orsak som troligen bidrog till att L inte var med på budgetförslaget.

L grundades 1902 och har haft en position nära mitten i nästan 120 år. Men partiet har ändrat sin position då och då genom åren. L har därför setts som opålitligt av väljare och andra partier.

Det går att räkna upp historiska exempel och några kan nämnas. I början av 1900-talet var L huvudmotståndare mot högern och växlade vid makten med det partiet. L agerade för att utvidga rösträtten.

I den kampen var Socialdemokratin allierad med L. De två bildade regering 1917-20 och drev igenom allmän och lika rösträtt. Efter det växte S. L minskade och kom att höra hemma på högerhalvan i politiken.

L ville inte bygga ut skattefinansierad välfärd lika mycket och snabbt som S. På 30-talet blev Bondeförbundet, som Centerpartiet hette då, främsta samarbetsparten för S, med en gemensam regering 1936-39 (och 1951-57). L minskade i valen till runt 12 procent på 30-talet och under andra världskriget.

Efter kriget kom L att bli ledande oppositionsparti en period under partiledaren Bertil Ohlin som hade valframgångar 1946 till 1956 och nådde runt 24 procent i några riksdagsval. L kom dock efter den perioden att trendmässigt minska i väljarstöd.

L samverkade med Centerpartiet och hade en politik för en bra offentlig välfärd och sådant som jämställdhet mellan män och kvinnor. De utbyggnader av välfärdsstaten som S-regeringen genomförde och finansierade med höjda skatter kom de borgerliga partierna, främst C och L, att i stort sett ansluta sig till.

På 70-talet kom skatterna att bli ganska höga, särskilt på inkomster. L var emot det och verkade för att inkomstskatter skulle indexregleras så de inte steg på grund av inflationen. L kom att bli en del av det borgerliga blocket och regerade ihop med övriga borgerliga partier.

Med sin ideologi liberalismen kan L hamna olika beroende på vad i liberalismen som betonas. En rad friheter ingår i ideologin som religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet vilket betonar en frihet mot staten och dess tänkbara åtgärder.

Samtidigt är staten en garant för frihet med sådant som att ge föräldraledighet, barnbidrag, barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg, pension, sjukersättning, skola, högre utbildning och en rad annat som kräver skatteuttag på individerna som är statens medborgare.

Hur omfattande den offentligt finansierade välfärden ska vara på olika områden, och totalt, och nivån på de skatter och avgifter som måste finansiera det blir en fråga för alla partier och även för Liberalerna.

I januariavtalet fick L, och C, igenom att sänka inkomstskatten i form att ta bort värnskatten som betaldes av de med höga inkomster. I sitt partiförslag till budget vill L skära ned i sjukförsäkringen genom att införa en ny karensdag vid dag 15 av en sjukskrivning.

Dessutom vill L inte ha den höjning av taket för ersättningen som S-ledda regeringen föreslår och även ha en rad andra åtgärder som innebär mindre pengar till sjukförsäkringen. L prioriterar att behålla en lägre inkomstskattenivå för personer med bra inkomster och att ha neddragningar i sjukförsäkringen.

Det är exempel på hur L nu i välfärds- och skattefrågor ligger till höger. Mest uppmärksamhet har dock frågan om hur L ska förhålla sig till SD fått. Det har splittrat L. Partiledningen har nu fått stöd från partiets högsta beslutande organ, landsmötet, för att vara för en borgerlig regering även om den har SD som en del i sitt underlag.

På landsmötet fanns parollen "Ny start för Sverige" på talarstolen. Så hette det program som L och M gick till val på 1991. KD som då var utanför riksdagen kom att innan valet ansluta sig till programmet. Och C kom att ingå i den nya regeringen med M, L och KD efter valet 1991.

Den gången var L ett av de två centrala partierna i det borgerliga alternativet till den socialdemokratiska statsministerns regering. Att L innan valet samarbetat med S-regeringen om en skattereform hindrade inte att L i valet verkade för en regering med moderat statsminister.

De fyra borgerliga partierna fick dock inte majoritet i det valet. Deras regering kunde bara bildas tack vare att det nya populistiska och mot invandring negativa partiet Ny Demokrati lade ned sina röster för moderatledaren som regeringsbildare.

Ny Demokrati fick 6,7 procent och hade nästan inget inflytande på regeringens politik första året. Men när det blev ekonomisk kris hösten 1992 var Ny Demokrati för opålitligt för regeringen att träffa en stabil uppgörelse med om den ekonomiska politiken.

L, som förr hette Folkpartiet, kallades på 80- och 90-talen för en väntsal för partibytare. Partiet hade en stor genomströmning av väljare.

Samtidigt hade L högre stöd än sitt rikssnitt bland välutbildade, alltså medlemmar i facket Saco och som var främst högre tjänstemän och hade ganska hög inkomst.

L gjorde sitt sämsta val 1998 med bara 4,7 procent av väljarna. Inför valet 2002 fick L uppmärksamhet för sitt förslag om språktest för invandrare. Det signalerade hårdare tag och kanske restriktivare linje gällande migration och lockade en del väljare som gillade det. L fick 13,4 procent.

Från hösten 2003 hamnade L i skuggan av omgörningen av M till Nya Moderaterna (nya arbetarpartiet). Ett år senare kom bygget av alliansen och en utveckling av en gemensam politik för den på särskilt ekonomiska området.

På en del områden har L haft (och har) en politik som de flesta är emot. På EU-området finns flera sådana exempel, som medlemskap i valutaunionen EMU.

Med både politiker som ofta är välutbildade och anhängare som är det har L haft en tendens att framstå som ofolkliga. Några få gånger har L haft en folklig politiker, som Marit Paulsen, och haft valframgång. Det har dock varit i EU-parlamentsval där väljarna brukar rösta friare än i riksdagsval.

Den nya L-linjen att verka för en M-statsminister kanske gör att L hoppas på stödröster från M eller att väljare som röstat på L förr men nu i några år stött M ska återvända till L. Men hos M finns en misstänksamhet mot L. L har ofta varit det minst lojala partiet i borgerligheten, lojalt med M alltså.

M, KD och SD har en överensstämmelse i många politiska frågor, som om migration, rättsområdet och kanske en del till som om public service i tv och radio. Så L kanske inte behövs. L fick bara 2,3 procent i Sifo för november (19/11). Å andra sidan brukar många riksdagsval avgöras med liten marginal.

I sitt tal på landsmötet nämnde Sabuni förortslyftet. Det är Liberalernas politik för åtgärder så att det inte ska finnas några utanförskapsområden efter 2030. För att det ska kunna genomföras måste L bli kvar i riksdagen, förmå en moderatledd regering som vill sänka skatter att anslå pengar och att SD stödjer budgeten med satsningarna för att förbättra i dessa områden.