Anna-Caren Sätherberg, landsbygdsminister har provat kokain när hon jobbade i krogsvängen i Stockholm. Jeanette Gustafsdotter, kulturminister, har "tyckte lite för mycket om att köra fort". Allt detta får vi vet i Aftonbladet efter den nya regeringen presenterats. Det, samt att Annika Strandhäll har fakturor som gått till Kronofogden. Vilket skedde under år Strandhäll själv i bland annat just Aftonbladet berättat kretsats kring hennes sambos tragiska död. Sedan höll SVT ett litet korsförhör med Strandhäll om miljön också.

Mikael Damberg fick däremot inte några frågor om ekonomi.

Så där ser det ut efter nya ministrar tillträtt. Särskilt kvinnliga ministrar. Tydligen. Vilket också påverkar vilka regeringsrepresentanter vi får och vilka partiledare som erbjuds.

Frågorna och granskningen är självklar och kommer alltid med nya ministrar. Om de som presenterades under tisdagen överlever i "granskningen" vet vi inte ännu. Så långt har inte media hunnit i sitt arbete. För många i Stockholmsmedia var flera av de nya ministrarna "okända namn", trots att lokalmedia rapporterat om dem i egenskap av riksdagsledamöter och lokalpolitiker. Nya energiministern Khashayar Farmanbar har exempelvis en lokal- och regionalpolitisk gärning som sträcker sig hela vägen till 1990-talet. Med tillhörande medierapportering. Samma sak gäller även de övriga nya statsråden. Många år inom politiken. Mycket medierapportering. Om än inte i SVTs Aktuellt och i DN. Vilket fortfarande uppenbarligen är det enda som räknas.

Kraven är höga på den som ska bli minister. Alla lik ska fram, ingen synd är nog gammal för att kunna anses vara preskriberad i mediedomstolen. Särskilt inte när det handlar om politiker många vill ogilla, som Strandhäll. Anders Ygeman däremot drog på sig ett 30-tal betalningsanmärkningar under 90-talet och dömdes för olaga intrång. Han har gjort ett ypperligt arbete som minister. Hade medielogiken fått styra och Ygeman varit kvinna hade han aldrig kunnat bli minister. Vilket hade varit en förlust för Sverige.

Att ha levt görs till ett problem i politiken. I alla andra sammanhang är det en tillgång, något som ger livserfarenhet och insikter. Men statsministern måste vara förberedd, det finns inget utrymme för skandaler eller snarare för politiker som faktiskt är komplexa människor.

Och det är synd.

Det blir dessutom extra konstigt när det handlar om ministrar i ett parti som Socialdemokraterna vars hela politik går ut på att vara ödmjuk inför att saker kan hända i ett liv, och att andra chanser är viktiga. Trots det tillämpar medierna idéer om perfektion på sin rapportering om socialdemokrater. Och Socialdemokraterna, som är ett prydligt parti, gör inte motstånd. Det borde man. Att Socialdemokraterna inte gör upp med det här förhållningssättet till människor som media håller sig med en gång för alla är faktiskt orimligt.

Perfekta politiker leder till perfekt politik. Att leva hela sitt liv inom ett parti och den skyddade miljö det innebär är en i princip en viktig beståndsdel idag för att klara sig igenom nålsögat. Men vill vi verkligen bara ha ministrar som som börjat planera för sitt utnämnande redan som tonåringar, med allt vad det innebär?

Maria Borelius hann bara sitta 8 dagar i Fredrik Reinfeldts regering innan hon tvingades avgå efter att det bland annat hade visat sig att hon anlitat svart arbetskraft. Cecilia Stegö Chilò fick i sin tur avgå som kulturminister eftersom hon under många år inte betalat sin TV-licens. Vissa saker är förstås svåra att komma runt. Och uppenbarligen beror det också på både väljare och parti hur hård domen blir.

Kristdemokraterna leds av Ebba Busch, som erkänt sig skyldig till grovt förtal. Gör det henne till en sämre partiledare? Nej, egentligen inte. Snarare visar både hustvisten och att hon brast i omdöme i sociala medier att hon är en människa med ett vad det verkar fullt normalt känsloliv, fel och brister, precis som alla andra.

Sverigedemokraterna är omgärdade av så många skandaler att det inte ens är lönt att försöka göra en lista. Vi kan nöja oss med att säga "järnrör". Men deras väljare är uppenbart förlåtande, i alla fall när det gäller Sverigedemokrater. Här kan det ju vara bra att komma ihåg att Annika Strandhälls räkningar som gått till Kronofogden ska jämföras med Sverigedemokrater misstänkta för styckmord. För att ge lite perspektiv på det hela.

Det är när vi trampar fel vi lär oss mest. Det är våra svagaste stunder som gör oss till människor. Den som överlever ska ha vår respekt, inte vårt fördömande.

De mest intressanta rösterna är inte de som gjort allting rätt, som prydligt strosat från vaggan till graven med solsken i ansiktet. Det är de som vågat, som misslyckats, som gjort fel, som fått käftsmäll efter käftsmäll och ändå rest sig upp. Att Annika Strandhäll inte dukade under av krisen hon genomgick säger långt mer om henne och hennes karaktär än vad några obetalda räkningar gör.

På många sätt är vår strävan efter perfektion genuint obehaglig. Inställningen är oförsonlig och oförlåtande. Den bygger på en sjuk idé om att det finns övermänniskor och att bara övermänniskor är lämpade att leda. Den idén gillade nazisterna. Och ändå hittar vi spår av den även i 2021 i Sverige.

Vad hände med andra chanser egentligen?

Och ödmjukhet inför livet?