Annons

Annons

Annons

Annons

ledare socialdemokratisk

Krönika Per Lindvall: Skogsägarrörelsens haveri är ett faktum

Krönika: Skogspolitik

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Kalhygge. Foto: Janerik Henriksson / TT.

Annons

Jag tar mig då och då för pannan. Inte minst när jag är ute i skogen och jämför vad mina ögon ser och vad skogsägarrörelsen och dess politiska gren Centern gör och ger uttryck för vad gäller just skogen. I mina ögon sågar de av den gren de sitter på, med berått mod och mitt på blanka dagen.

De har inte insett att den sänggemenskap som de sedan länge har med den svenska massa- och pappersindustrin inte alls tjänar vare sig skogsägarna eller landsbygden, tvärtom. Att den södra delen av skogsägarrörelsen, Södra, är en del av det svenska sulfatkokeriet, som är en av de mest koldioxidemitterande och i övrigt nedsmutsande verksamheter vi har i detta land, förklarar en hel del av denna positionering. Centerpartisten Lena Ek är ju också ordförande i Södra. Och att statliga Sveaskog också helt styrs av sin självpåtagna gemenskap med massa- och pappersindustrin och inte av svenska folkets intressen är lika skrämmande.

Annons

Annons

Mellanskog och dess ordförande och tillika centerpartist Karin Perers har ju i ett par debattartiklar i DD luftat Doktor Pangloss klassiska iakttagelse att den svenska skogen befinner sig i ”den bästa av världar”. Den är välskött, välbrukad, fylld av mångfald och nya arter, samt bidrar dessutom till att rädda klimatet.

För mig är det rena stolligheter. Svensk skog, som skog och som biotop betraktad, är illa ute. Vad vi, jag och andra skogsägare har, är till största delen virkesåkrar. Och den viktigaste anledningen till detta är just att den falska intressegemenskapen mellan privata skogsägare och massa- och pappersindustrin har fått styra (miss)brukandet av skogen allt för länge.

Denna intressekonflikt kan tydligast beskrivas av att massa- och pappersindustrins främsta intresse av skogen är att över tid få till låga och sjunkande råvarukostnader, där så lite som möjligt av förädlingsvärdet finns i själva råvaran. Skogsägarnas främsta ekonomiska intresse är det rakt motsatta, att få så högt förädlingsvärde som möjligt i sin skog.

Vems intressen som har varit mest framgångsrika i detta land är ganska tydligt när jag går runt i Sveriges skogar. Tyvärr även de som jag själv har den så kallade äganderätten till. Det framgår också tydligt när jag tittar på virkesprisernas utveckling. Vi har över lång tid i Sverige haft realt fallande virkesnetton. Priset på massaved var högre än dagens, i nominella termer, i början av 70-talet och timmerpriserna var nominellt högre i mitten på 90-talet än idag. Beaktar man inflationen och ser till den reala utvecklingen är det förstås än värre.

Till en del har skogsägarnas ekonomi kunnat hållas uppe genom sjunkande avverkningskostnader, genom mekaniseringen av avverkningarna. Men priset för att sänka kostnaderna per avverkad enhet har varit att skruva upp volymen för att få ihop till ett acceptabelt rotnetto. Det gör att man som skogsägare tar lite mer än vad egentligen skulle vilja. Man avverkar 5 hektar i stället för de två man hade tänkt sig.

Annons

Annons

Och de flesta gallringar är en mycket sorglig historia. En förstagallring ger inte ett positivt netto, inte i Sverige och i synnerhet inte i Dalarna, ”det mellansvenska virkesdiket”, men för att hålla nere kostnaderna så gallras det alldeles för hårt. Som skogsägare ska man ha klart för sig att alla virkesköpare jagar just volymer. Och där är skogsägarrörelsen inget undantag.

De anställda i denna organisation får sin försörjning genom att leverera just volymerna till massa- och pappersindustrin. Det är de senare som håller i det koppel som bandhundarna Mellanskog och Sveaskog är uppknutna med. Sågverksindustrin, som fortfarande har en viss lokal anknytning, är en mellanchef i denna hierarki. Det är massa- och pappersindustrin, läs Storaenso här i Dalarna, som kontrollerar virkesflödena i Sverige och eftersom hälften av de sågade stockarna blir flis som de ska säljas till kokerierna så måste de hålla sig väl med de stora drakarna.

Men den låga lönsamheten som detta plantageskogsbruk har lett till får också andra konsekvenser. Det genererar allt mindre direkta jobb och än färre indirekta jobb på landsbygden, tvärtemot skogsägarrörelsens, Perers och Centerns retorik. Ta skogsvårdsinsatser som plantering och röjning.

Förr rekryterades arbetskraften lokalt. Men sedan den gamla alliansregeringen 2008 gjorde det lättare att ta in arbetskraft även i yrken utan direkt arbetsbrist så håller dessa arbetsuppgifter på att helt tas över av arbetslag från Östeuropa och Asien. Det vill säga samma sak som bärplockningen, och för att ta en urban jämförelse; de pakistanier som åker runt med matpaket på sina mopeder, märkta Foodora eller Uber Eats.

Inget ont om de människor som utför dessa arbeten. Men min personliga uppfattning är att det är en skam att ett land som Sverige tillåter arbetsgivare, bemanningsföretag eller så kallade ”plattformsbolag” att pressa ned lönerna så lågt att ingen svensk kan leva på dem.

Annons

Annons

Och samma sak håller även på att ske i maskinförarledet. Även där håller bemanningsföretag från Östeuropa på att ta över en allt större del av jobben. Precis som har skett inom större delen av den europeiska slakteriindustrin. (Eller vad säger LRF?)

De externa nyttigheterna, som det heter på nationalekonomiska, av detta plantageskogsbruk är mycket små och till och med negativa. Det vill säga sådana nyttigheter som kommer alla till del och som skogsägarna inte får betalt för. Vi pratar främst om natur, biologisk mångfald och rekreationsvärden. Den som vill uppleva ett negativt externt värde kan ju vandra runt på 15 hektar nyröjd granåker i 20 års-klassen. Det krävs ett solitt intresse i extremvarianten av militär femkamp för att ha någon som helst glädje av en sådan promenad.

Och med de allt kortare omloppstiderna i skogen så sjunker dessa externa nyttigheter allt mer. Jag ser själv hur en del nya hyggen där jag jagar håller sig i 60-årsklassen, främst på det stora bolagets marker, men även hos en del privata skogsägare. Någon har varit där och jagat volymer. De träd som huggits ner har aldrig varit skog.

Men även den påtagliga externa effekt som den växande skogen, och då även de 30-60 åriga plantageskogarna, ger spelar skogsägarrörelsen bort genom att tumla runt i halmen med massa- och pappersindustrin. Det handlar om att dessa träd är bra på att binda koldioxid. Svensk skogsindustri har nämligen kommit på att de ska tillgodogöra sig den kol som mina och andras träd binder och få räkna av alla sina gigantiska utsläpp och räkna nettot.

För det som spys ut från Sveriges tredje största koldioxidemittent, efter SSABs masugnar i Luleå och Cementas berömda Sliteverk, Skutskärs massafabrik, säger skogsindustrin att det är ”gröna” kolatomer som kommer ur skorstenarna. Det finns inga gröna kolatomer. Den kemiskt baserade (sulfat) massa- och pappersindustrin lämnar ifrån sig hälften av allt kol till luften som bundits i det virke som kokas i massaprocessen. Sulfitproduktion, som används för att göra viskosfibrer, är ännu värre. Men till det kan läggas kvävedioxider och andra utsläpp. Att fisken i Bottenviken innehåller så mycket dioxin kan vi tacka just massaindustrin för.

Annons

Annons

Vad gäller skogsägarrörelsens haveri så kan vi ta klivet till Finland, som är lika beroende av skogsindustrin som Sverige, om inte mer. Där råder konkurrens om virket och skogsägarna får betalt. Timmerpriserna ligger idag i snitt 55 procent högre i Finland

Massa- och pappersindustrin är inte klimatneutral. Papper är inte mycket bättre ur klimatsynpunkt än den förhatliga och straffbeskattade plasten. Papperets fördel är främst att det är biologiskt nedbrytbart, men denna nedbrytning frigör koldioxid. Plastförpackningar är andra sidan att mycket transporteffektivare, då det fraktas mindre luft. Det finns fördelar med båda, och stora nackdelar. Det bästa för världen är att minska den totala volymen förpackningsmaterial. De kolatomer som mina skogar binder ska inte massa- och pappersindustrin få tillgodoräkna sig. Den industrin ska bekosta sina egna utsläpp, som alla andra.

Nu yrar skribenten, tänker någon läsare. Mitt svar är nej. Det är värre än så. Vad gäller skogsägarrörelsens haveri så kan vi ta klivet till Finland, som är lika beroende av skogsindustrin som Sverige, om inte mer. Där råder konkurrens om virket och skogsägarna får betalt. Timmerpriserna ligger idag i snitt 55 procent högre i Finland än i Sverige, närmare 70 procent högre än i Dalarna, och massavedspriset ligger mellan 30-40 procent högre i Finland. Skillnaderna i lönsamhet är då ännu större. Rotnettot, pris minus avverkningskostnader, blir 90 procent högre för timmer för finska skogsägare och 100-120 procent högre för massaveden.

Med sådana priser i Sverige skulle lönsamheten i skogsbruket generellt öka kraftigt, vilket i sig skulle möjliggöra ett mycket skonsammare och mer diversifierat skogsbruk än det vi har idag. Vi skogsägare skulle ha råd att inse att vi måste vårda våra nyckelbiotoper och skogens mångfald, för att vi långsiktigt skall ha kvar någon marknad. Och vi skulle ha råd att ha svensk arbetskraft med svenska villkor.

Annons

Annons

Skulle vi skogsägare dessutom få betalt för den koldioxid som skogen binder så blir kalkylen ännu bättre. I stället för en olönsam och hårdför förstagallring så skulle ett skifte på tio hektar 30-årig tallskog, T24, generera en årlig avkastning på runt 50 000 kronor med dagens pris på europeiska utsläppsrätter för koldioxid. Sedan kan man tycka att det är närmast oetiskt att få betalt för att inget göra.

Men när samhällsnyttan av att inget göra är större än motsatsen måste man ändå skapa incitament för det förra. Själv skulle jag nöja mig med en bråkdel. Men jag blir rent ut sagt förbannad när Perers, Ek och de andra som säger sig företräda mig helt har spelat bort detta kort för några massakokeriers snöda intressen. Jag ställer mig frågan. Varför finns Mellanskog och kanske även Centern?

Per Lindvall

Bild: Christian Larsen

Per Lindvall

Krönikör

Annons

Annons

Till toppen av sidan