Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
Människans kan ses som en invasiv art som minskar artrikedomen

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Poeten Jonas Gren. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Annons

Antropocen

Ända sedan jag först stötte på Jonas Grens poesi har jag gillat den för att det finns en överraskande sorglöshet där, ett slags panteistiskt lugn mitt i dessa poem som ofta ramas in av apokalyps och undergång. Okej, det kan delvis bero på att jag ser hans glada, vitaliserande ansikte framför mig så fort jag läser hans böcker.

Jag känner honom inte alls närmare, men har vid några tillfällen fört mycket intensiva spontansamtal med honom, till exempel på Bokmässans brusande golv i Göteborg, om jord och annat, eller på Årsta torg en gång där han föga antropocentriskt meddelade att han snart skulle få ett djur, det vill säga ett barn. Och varje gång har då bruset omkring oss lagt sig. Grens intensiva pratande (och även mitt) har då vuxit som en koral av stillhet och till och med förbluffande sorglöshet som hörs också i hans poesi.

Annons

Annons

Poesi om miljö och klimat har en tendens att bli klagande och därmed ibland jobbig och tungläst. Det är inte konstigt; precis allt är ju alarmerande. Det går knappt att betrakta ett grässtrå utan att tänka på domedagen. Även Gren kan passera ett kalhygge och känna oro över tillståndet i världen. Försoning med det som sker kanske bara är möjlig från ett fönster i en rymdkapsel, heter det på ett ställe i Antropocen.

Men Gren undkommer mirakulöst det där nedbrytande klagandet, hur ofta hans rader än ropar ut det förtvivlade tillstånd som råder. Och han undkommer det genom att hans dikter gör ett allvarligt försök att helt enkelt omvandla sig till jord, syre, bakterier och rentav fråga sig »Varför är vi inte hästar?«

Detta är en poesi till fots genom marker och solsystem, genom den egna kroppen och in bland mossans mikroskopiska björndjur. Och så har han skrivit sedan debuten med Lantmäteriet 2014: svävande mellan karta och fysisk konkretion. Det är utomhuspoesi, vilket jag alltid gillat. Vind i ansiktet, våta byxknän. Ja, jag ser och hör Dan Andersson på vandring i finnmarken i Grens dikter. Jag sträcker ut mig från kanten av ett aspenströmskt körsbärsblad, men kan ofta dra mig tillbaka till körsbärsbladet.

Har han en massa jorddoftande anteckningsböcker liggande hemma från sina vandringar i naturen? I Lantmäteriet stegar en lantmätare från stormaktstidens Sverige genom riket och uppdraget från konungen är i slutändan att se vad som kanske kan exploateras eller om några byar kan sprängas.

Det är Jonas Gren som går där, långt nere i seklerna, liksom fångad mellan karta och fysisk realitet. »Är det inte krig / är det lantmäteri.« Att mäta upp är att kriga mot landskapets former som har så litet med räta linjer och geometri att göra, men trots det vet poeten att utan mätandet och kartläggandet skulle kärleken till landskapet inte kunna leva. Drömmen är ändå denna:

Annons

att

utan

uppfattning

Annons

vakna

på en planet

Jonas Grens dröm om att äntligen gå vilse i det kartlösa är givetvis bara en dröm. Men den drömmen föder plötslig, enkel och absolut tillgänglig poesi:

när jag hade

bränt alla kartor

och gjort vinden

till kompass

stod

kronhjortarna

i ekbacken

som vägskyltar

Samlingen Dälden, där de blommar från 2018 uppfattar jag som en lycklig bok, nästan hermetiskt sluten men sluten kring en mänsklig varelses materia som har lyckan att se och uppfatta annan materia. Förresten är det ingen diktsamling. Gren skriver inte diktsamlingar, han hittar ett ackord som ljuder och ett jag som bara skymtar och ibland märks små melodiska, metriska fragment. Dälden är en diktcykel, ibland kan den med omvänd ordföljd låta som en sång som ljuder genom den lilla dalgången i trakten kring Ljusnarsberg.

Som vanligt finns där en hel del litterära referenser, överraskande nog även till arbetarpoeten Stig Sjödin, vilket kan bero att han haft något band till Sandviken. Ann Jäderlund verkar vara med på ett hörn. Och raden »... och försommaren / anländer som en grön förkylning«, känns tranströmersk fastän så mycket i Grens poetik pekar bort från den typen av metaforik.

Men det är som sagt en i grunden lycklig dikt. Poeten kan strosa omkring i den lilla dalen – dälden – utan att sammankoppla den med den större dalgången, som jag antar är jordens hotade gröna dalgång i solsystemet, även om en stor skogsbrand härjar på slutet. Här finns en tillit till natur och växande som ibland är direkt och underbart rörande, och som jag anser är helt nödvändig att vi hyser inom oss för att miljö- och medvetandet ens ska fungera:

ur vinterhålornas gömmor

flyger de

blomlika bumlingar

humlemödrarna

Annons

hämtar det söta

för att mätta det nya

Sedan han 2021 släppte sitt skidåkarepos, Tävlingsdräkten, läser jag dessutom hans böcker som fantastisk skidåkarpoesi. Det kommer rök ur munnen på mig som läsare när ögonen rör sig över sidorna. Jag hörde honom vid ett tillfälle läsa hela denna långa sonettkrans, rakt ur minnet, med blicken liksom fäst någonstans utanför lokalen där vi befann oss. Det där gjorde intryck på mig: Den bundna formen, den mässande rösten, kroppen där framme på scenen. Uppläsningen tog en väg förbi en lång modernistisk poesitradition och förde ut dikten i en terräng där »litteratur« blir ett för snävt ord för att fånga vad som i det ögonblicket skedde.

Annons

Jag lyssnade till slut inte på hans ord, utan på isvinden som kom från dem. Dikten uppgick i den biofysiska världen, trots att en rätt ensam tävlingsmänniska står i centrum på ett sätt som tidigare inte förekommit i hans poesi. Ändå är det en art, bland andra, som sjunger i skog och mark.

Naturen är i Grens poesi ingen social konstruktion, den här poeten skriver i skärningspunkten mellan antropocentrism och ekocentrism, mellan att-sätta-människan-i- centrum och att självförglömmande sätta-ekosystemen-och-hela-biosfären-i-centrum.

Jag räknar in honom bland de fåtaliga vänsterbiologisterna bland författarna. Man får gå till Sonnevi för att hitta en poet som så självklart är nedsänkt i naturvetenskaperna. Men om det för Sonnevi ofta är matematikens svindlande labyrinter som öppnar vägen till förundran, så är det hos Gren snarare det mycket handfasta biofysiska: en klubbad gädda, celler, blågrönalger.

Diktsamlingen Antropocen, utgiven 2016, blev på rekordtid något av en modern klassiker. Hur sådant mäts vet jag inte, men det är min känsla. Här finns på ett plan det definitiva steget i svensk poesi från traditionell naturdiktning typ Harry Martinson till något annat och nytt som ännu inte är norm. Något vedertaget ord för det finns ännu inte.

Annons

Ekopoesi verkar inte längre vara gångbart. Men det som inträffar i Grens poesi är att den gamla hederliga naturlyriken – som jag och uppenbarligen även Gren ändå älskar – nästan ontologiska åtskillnad mellan människa och natur, subjekt och objekt, löses upp. I alla fall i kanterna; i slutändan innebär varje av människan nedskriven rad trots allt att den ödesdigra åtskillnaden restaureras. Hela den långa traditionen av klassisk naturpoesi är dessutom starkt närvarande i Antropocen, från Dan Andersson till Harry Martinson, men nermultnad i ett nytt sammanhang.

Antropocen är en paradoxal skapelse. Diktverket handlar således om Människans tidsålder, men människan i denna bok har – åtminstone fram till den allra sista långa dikten – krympt, uppgått, för att inte säga smulats sönder i ekosystemen omkring oss och i oss för att där bli näring. Ordet jag är ganska sällsynt i texterna, du ännu ovanligare och ett ord som vi finns knappt med alls, förutom i appendixet där hela vår vanliga civilisation och dess språk plötsligt väller in genom en läcka.

Annons

Bokens appendix, med vetenskapliga och litterära hänvisningar, blir som en återstartsknapp för en civilisation man nyss höll på att glömma. Jag betraktar faktiskt detta appendix som ett litterärt efterord, ja som en integrerad men främmandegörande del av denna diktsamling. Allt det nya språk som flutit in i mig och som nyss strömmat fram under de föregående nittio sidorna stängs plötsligt av och det kommer liksom ett reklamavbrott, om än intellektuellt snarare än kommersiellt.

Denna invasiva arts mest tanklösa egenskaper har sedan den industriella revolutionen och den enorma befolkningsökningen seriekopplats med en kapitalism som fått all slags exploatering att bli fullständigt gränslös

Annons

I människans tidsålder, när spåren av vår art siktas som geologisk avlagring i jordskorpan, drar poeten alltså ut för att krympa människan eller i vart fall fördela ut henne över hela biosfären. Gren vill vara liten - samtidigt som arten han tillhör är en jätte som dominerar jorden: »Inte stor plats på jorden/Jorden Stor/plats i mig«, skriver han med ett tonfall som från en hövding i någon naturnära ursprungsbefolkning som på brutet härskarspråk försöker tala en civilisation tillrätta.

Jag är unik

och spelar ingen roll

Så småningom kommer

ingen veta att jag funnits

Eller, i en annan dikt:

Se människan

Huden Hålorna Tarmarna

Enterococcus faecalis

Helicobacter pylori

Nittio procent av cellerna

i människan tillhör mikrober

Jag

är i minoritet i mig själv

Ibland blir den där hållningen till något som närapå kan snudda vid en radikal politisk fatalism inför klimat- och miljöproblemen, som när han skriver så här: "Misstro varje lösning på levande problem/ Enda sättet: Att dansa med/ och med tiden förändra dansen." Vad ska det betyda? Jag vet inte. Ska jag tolka det som ett slags tålmodig reformism i planetär skala? Att han har modet att skriva denna icke-brådskande dikt, mitt i klimatnödläget, imponerar på mig.

Annons

Men det är detta att Gren dansar. Det föder i slutändan mer beslutsamhet och energi än den mer alarmistiska klimatpoesin.

Begreppet Antropocen, Människans tidsålder, är omstritt. Själv anser jag att arten Homo Sapiens faktiskt är en invasiv art, en darwinsk demon som hon till och med kallats. Varhelst den slår sig ned decimeras artrikedomen. När vi var någon miljon människor på planeten spelade det ingen större roll. Vi späddes ut av en ännu orörd biosfär. Men denna invasiva arts mest tanklösa egenskaper har sedan den industriella revolutionen och den enorma befolkningsökningen seriekopplats med en kapitalism som fått all slags exploatering att bli fullständigt gränslös. Och nu sprängs de planetära gränserna.

Människan är stor och mäktig. För en tid i alla fall. Solens väte är hur som helst inte oändligt. Och i den allra sista dikten i Antropocen träder den exploaterande människan fram i allt sitt vanvett. Den dikten står i eldskrift över oss, över planeten. Där är domedagen. Där finns ingen sorglöshet, ingen dans annat en helvetesdans till en vilt ljudande larmsignal som ingen tycks kunna stänga av.

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan
Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy