En kvinna utan uppehållstillstånd, anställd av ett städbolag men utan kollektivavtal gripen av polis i statsministerns villa. Det slår givetvis det mesta i inhemsk nyhetsrapportering. Och även om det är svårt att sätta igång något slags drev mot statsminister Magdalena Andersson, utlöser incidenten en rad allvarliga frågor.

Det första man tänkte på var det häpnadsväckande faktum att Säpo uppenbarligen inte har någon kontroll över vilka som kan röra sig i den högsta ansvariga politikerns hem. Från Säpos håll heter det att man inte kollar upp de privata tjänster som skyddspersonerna köper, vilket faktiskt låter konstigt.

Efter ett tag framkom det dock att den kvinnliga städerskan greps i den villa som Magdalena Andersson redan flyttat från. Enligt uppgift ska hon redan den 18 december ha flyttat till Sagerska palatset, där man får förmoda att säkerheten är mer rigorös. Det verkar som om det helt enkelt rört sig om en flyttstädning.

Borde då statsministern bättre ha kollat upp städbolaget som hon anlitade? Ja, självklart. Åtminstone borde någon i hennes stab ha kunnat göra det, eftersom frågor av den här typen är så laddade politiskt och vartenda felsteg – i synnerhet för en socialdemokrat -  snabbt samlar massor av klick i kvällspressen. Hon lever dessutom med en man och det är nog rätt typiskt att det är kvinnan i familjen som får ta hand om en flyttstädning, även om kvinnan råkar vara landets statsminister och har ett pressat schema.

Men händelsen säger sannerligen något om det träsk som breder ut sig i städbranschen och som RUT-bidraget inte kan komma åt. (Om det i det här fallet rör sig om Rut-avdrag vet jag inte). RUT bör betraktas som i huvudsak en skattelättnad riktad direkt till de mer välbeställda i samhället. Enligt Riksrevisionen går mer än hälften av subventionerna till den översta femtedelen av svenska folket.

Jo, jag vet att en del äldre och sjukskrivna via RUT får råd med städning som de annars inte klarar av. Men detta borde lösas med behovsprövad och utvidgad hemtjänst, istället för att de välbeställda göds med skattesubventioner som årligen uppgår till 5-6 miljarder kronor.

Rent moraliskt menar jag dessutom att de som verkligen borde städa sina toaletter själva är just de övre samhällsskikten – för att behålla åtminstone någon markkontakt.

Många utsatta människor, oftast från andra länder än Sverige, exploateras hårt i städbranschen av skrupelfria företag. Det stannar heller inte bara där: Sverige, liksom de flesta rika länder, är på väg att definieras av den växande grupp utsatta och dåligt avlönade människor som utnyttjas i olika servicebranscher och även till exempel i byggbranschen. Detta vet vi egentligen alla. Men vi förtränger det.

Varje dag går vi förbi byggen eller nyss färdiga hus där arbetare, utan kollektivavtal och ofta med bristande skyddsutrustning från andra sidan Östersjön, anlitats. Vi vet det. Vi går på restauranger där kökspersonal sliter för usla löner och utan trygghet med arbetsgivare som lurat hit människor från fattiga länder under falska förespeglingar. Matbud kör hem middagar till medelklassen för nästan ingenting i lön.

Jag ser taxibilar där jag vet att chaufförerna ofta tvingas jobba tolv timmar om dagen och mår dåligt för att de knappt hinner träffa sina familjer. Reklamutdelare drar sina kärror i natten och hälsar på bruten svenska.

Vi vet att det är så, men vi förtränger det. Och det ”vi” jag här skriver ut är – skrämmande ihåligt. Med förbundna ögon går vi genom vårt samhälle och undviker att tänka på vad det blivit av det här landet.

Jag vet ingenting om den papperslösa kvinna som greps av polisen i Magdalena Anderssons villa. Men hennes öde borde flamma upp inför våra ögon.

I sektor efter sektor kan Sverige numera ståta med en arbetarklass som berövats rättigheter som arbetare självklart borde ha. Sedan regeringen Reinfeldt för många år sedan avreglerade arbetskraftsinvandringen har eländet bara tilltagit. Sverige är ett högerland, brukar jag ibland påpeka på den här sidan. Under min livstid har Sverige blivit ett land som inte bara drivit högerut i politiken utan också blivit ett mer bottenlöst klassamhälle, ofta med etniska förtecken.

För några år sedan kom journalisten Elinor Torp med den skrämmande reportageboken ”Vi, skuggorna - ett Sverige du inte känner till”, om det skuggsamhälle som uppstått särskilt de senaste tio, femton åren. På byggen, restauranger, i stödbranschen arbetar utsatta människor som utgör den nedersta delen av arbetarklassen. Rakhmat Akilov, en söndertrasad varelse, som mördade så många på Drottninggatan i Stockholm steg fram ur dessa skuggor.

Historien om den papperslösa städerskan som greps i statsministerns villa – på något sätt är det en klassisk melodram, där samhällets högsta nivå snuddar vid dess lägsta. Magdalena och skuggsamhället kunde berättelsen heta.