Insändare: Öppet brev till Grönklittsgruppen

Undertecknad är stor natur-entusiast och en verklig Grönklitt-älskare. Jag har besökt och bott i olika stugor i området varje vinter, med familj/vänner, under mer än 25 år. Det har alltid varit vinterns höjdpunkt.

Det är nu med sorg i hjärtat jag läser meddelandet från er om att lägga ner Rovdjursparken. Det är ett så bedrövligt och ledsamt beslut.

Vi har besökt parken varje år, det är ett sånt fantastiskt bygge, helt unikt med de stora djurhägn, djurskötarnas entusiastiska och kunniga bemötande mot oss besökare, utställningarna både i den fina entrébyggnaden och vid isbjörnarnas hägn (utställningen om Arktis, dess folk, och klimatförändringen). Dessutom har intressanta föredrag hållits av den kunnige Anders Björklund.

Ska man verkligen riva ner allt detta? Vilket oerhört resursslöseri!

Och med tanke på den biologiska mångfalden som är så hotad överallt i världen är det också ofattbart att man inte förstår den långsiktiga betydelsen av att det finns sådana här parker, dom byggs inte upp i en handvändning. Nu har man också lyckat få fram två isbjörnsungar.

Rovdjursparken i Grönklitt startade ju upp 1986 och har hela tiden utvecklats med all den enorma tid som lagts ned, alla pengar, all kunskap och mannakraft som investerats i anläggningen. För mig är upplevelsen av att gå i parken uppe på berget och se djuren och deras djurungar i denna vackra miljö helt underbar, med norra Dalarnas skogar nedanför fötterna och så nära vildmarken. Det är den som dragit mig och mina vänner till Grönklitt i alla år. Om parken försvinner så försvinner också den tjusningen, då kan man ju åka till vilken skidort som helst (som kanske har högre berg).

Och framtiden för konferensanläggningar borde diskuteras. Som verksam inom högskolan i många år har jag varit på en mängd olika konferenser på olika ställen. Men på grund av pandemin sker nu alla möten digitalt. Vi kommer att fortsätta med det "efter" pandemin - för att minska på våra koldioxidutsläpp.

Jag tycker synd om barnen (och framtidens barn), som redan idag har så lite naturkontakt att de inte får uppleva våra stora vilda djur på det unika sätt som man gör i Orsa Rovdjurspark, där djuren är "ambassadörer" för sina vilda släktingar, som Anders Björklund så fint har uttryckt det.

Vart tar vi vägen med naturen och djuren på den här planeten?

Finns det någon möjlighet för kommun eller stat att gå in och skydda parken?

Ann-Marie Henning

musiker, musikhögskolelärare