I Sverige sker nästan all beskattning på statlig nivå. På kommunal nivå, i regioner och kommuner, är det få skatter, nästan bara kommunalskatt. Avgifter kan kommunerna också ta ut. Det gör att sådant som ger vinst efter exploatering, som utbyggd vattenkraft, gruvor och vindkraft, ger skattepengar till staten, inte kommunen de ligger i. Det gör de i form av fastighetsskatt och skatt på företags vinst. I andra länder är det beskattning av även annat än inkomst som ligger på kommunal eller regional nivå, exempelvis fastighetsskatt.

I Dala-Demokraten, DD, har det varit artiklar om skillnaderna i exploatering av lokala naturresurser som vattenkraft, vindkraftlägen och mineralfyndigheter och att vinster, skatter och avgifter från det inte tillkommer de lokala samhällen där dessa verksamheter förekommer. I DD 10/1 (papperstidningen, sajt 5/1) var det en debattartikel av ekonomen Ulf Svensson "Allmosor och fromma förhoppningar", som tog upp ämnet. Den avslutades med åsikten att den gröna miljö- och klimatvänliga omställningens baksidor måste beskrivas mer noggrant.

Det talas också nu om gröna motsättningar. Det är när något som är bra för miljön, och exempelvis minskar koldioxidutsläpp, också innebär en försämring för miljön, ofta den lokala i form av sådant som dess dricks- eller grundvatten.

Att kommuner där vatten- och vindkraft drivs ska få ersättning framhålls av Föreningen Sveriges vatten- och vindkraftskommuner och regioner, FSV. De representerar tre regioner och 30 kommuner. Den anser att de kommuner där sådan verksamhet finns ska få mer ersättning för det och det intrång som produktionen medför. Om det handlade en artikel nyligen (DD och DT sajt 6/1). Anders Rosell, Orsa, förste vice ordförande i den föreningen, intervjuades där.

Det är fråga om andra och mer pengar än de bygdemedel till kommuner som har vindkraft respektive utjämningssystemet gällande kommunalskatt som finns i dag. Om fastighetsskatten för anläggningar som producerar el via vatten- eller vindkraft skulle gå till kommunerna där de är skulle det innebära mer sådana pengar. Förebilden är Norge, där system finns som medför mer pengar till kommuner där intrång i naturen sker. "Där finns ett annat sätt att tänka kring naturresurser", säger Rosell i intervjun. Det har han rätt i. Sverige bör ta intryck av hur det är i Norge på detta område. Sverige är en av de demokratier som är mest statligt starka, och de kommunala och regionala nivåerna svagare.

Visserligen finns en hel del makt kommunalt i och med det kommunala självstyret. Och gällande regionerna är det en debatt om att förstatliga deras främsta verksamhetsområde, sjukvården, nu. Men i flera andra länder är både mer makt och mer beskattning på kommunernas och, eller, regionernas eller landsdelarnas nivå. Att få mer beskattning av exploaterade naturresurser på kommunal eller regional nivå kan dock bli svårt. Staten är generellt sett ovillig att släppa ifrån sig makt och skattepengar som den redan har. Politiker som hanterar dem, i staten, nu är de som måste besluta om att avhända sig dem i så fall.

Det finns få väljare i kommuner med mycket glesbygd. Det är därmed få röster som finns att vinna på att öka resurser via skatter till de områdena, resurser som kan behöva tas från statliga riksnivån och där främst har gått till verksamheter i folkrika landsdelar. Det finns förstås en del risker med mer makt till kommunal och regional nivå, måste också nämnas. En är att det blir mer olika villkor, i tillgång till ekonomiska resurser via skatter, mellan olika delar av landet. Men det är olika nu också, fast på ett annat sätt där befolkningsrika regioner i regel har fördelar.

I ljuset av debatter om vindkraftsanläggningar och annat har behovet av lokal förankring för verksamheter som inkräktar på lokala naturen och dess värden blivit viktigare. Att mer pengar kan komma de lokala områdena och dess invånare till del blir då centralt. Det ger en större självkänsla om de pengarna kan komma via skatter, eller avgifter, direkt till kommuner och regioner utan att gå omvägen via skatt som tas upp till staten och sedan fördelas via anslag, bidrag eller tilldelning.

Föreningen FSV har bland annat via styrelseledamoten Håkan Larsson, nu regionpolitiker och förut riksdagsledamot (C) för Jämtlands län, föreslagit att anläggningar för vattenkraft och vindkraft betalar fastighetsskatt till den region respektive kommun som de finns i. Det nämnde Larsson i en debattartikel i DD (papperstidningen 11/1, sajt 6/1). Exakt hur sådana skattepengar ska fördelas kan det bli oenighet om. Antagligen blir kommunerna i en region tvungna att komma överens om en fördelning. I den kan kommuner utan vattenkraftverk komma att få pengar. Och därmed kan inte de kommuner som haft turen att ha vattenkraft inom sina gränser få alla skattepengarna. Men de skulle ändå antagligen få mer pengar än i dag och få dem direkt utan att de går en omväg via staten.

I sin debattartikel nämner Larsson att det är olika kommunalskatt (på inkomst) i landet. Den är i regel högre i kommuner med mycket glesbygd, varav flera har vattenkraft, och vindkraft, inom sina gränser. Kommuner i snitt i landet och särskilt de med hög andel invånare med höga inkomster som ofta ligger runt storstäderna är de som har lägst kommunalskatt. Nästan ingen av dem har vattenkraftverk och få av dem har vindkraft på sin yta.

Staten har i några årtionden dragit sig tillbaka från många kommuner i glesare bebodda delarna av landet, gällande många verksamheter och i service. Samtidigt bidrar de landsdelarna med stora värden i form av den energi som vatten- och vindkraft producerar där. Det gör frågan om att resurser i större grad kan behöva gå till dessa kommuner direkt via beskattning eller avgifter mer viktig än förr. På den tiden hade staten mer verksamheter och service i dem.

Att förorda mer makt på lägre nivå än statens, decentralisering, är traditionellt Centerpartiets politik, möjligen också Miljöpartiets. Det behöver inte vara fel för den skull. S har länge stått för makt på främst statlig nivå. Det vill vanligen M ha också. Men partier bör kunna ändra sig och vara öppna för nya grepp.