Du stänger ögonen och utanför fönstret dånar fyrverkerier. Hundar och andra ängsliga själar darrar. Det är nyår. Du öppnar ögonen och plötsligt har det gått en och en halv vecka. Tiden springer snabbare när man blir äldre, säger dom.

Varför är det så? Kanske för att färre saker är nya. Ett barn kan hänföras av att dra i ett snöre eller krafsa på en strukturtapet. Tiden håller andan inför det som upplevs för första gången.

Detta vårt nya år ska förhoppningsvis sätta punkt för en mödosam och krånglig tid i svensk politik. Valet i höst är medborgarnas direkta maktdemonstration. Vilken väg ska vi vandra? Jag hoppas att utfallet blir tydligt. Och att vägen går vänsterut. Jag ska göra vad jag kan för att vi ska förtjäna ett sådant resultat.

Socialdemokratin står starkare än på mycket länge. Den nya partiledningen är omtyckt och rakt på sak. Magdalena Andersson går hem hos många. Jag upplever dessutom en energi bland partimedlemmarna som jag sällan sett tidigare. Vi är redo.

Årets första partiledardebatt har genomförts i riksdagen. Den illustrerade möjligen hur valrörelsen kan bli. Jimmie Åkesson ägnade sig åt parlamentariskt äggkastande (ännu en KU-anmälan), Ulf Kristersson ojade sig över kritiken mot vinstjakten och privatiseringarna i svensk välfärd.

Moderaterna är livrädda inför en starkare socialdemokrati som vill återta den demokratiska kontrollen. Ulf Kristersson återkom flera gånger till frågan. För honom är den extrema och världsunika slöseripolitiken något att vara stolt över. Miljard efter miljard rullar ut till vinster. Marknaden i sig missgynnar dessutom gles- och landsbygd samt fattigare bruksorter och förorter. Nya vårdcentraler och skolor ploppar upp som svampar i välbärgade och tätbefolkade områden medan vi andra får allt längre att åka.

Mekanismerna i en marknadsstyrd välfärd tuggar för något annat än jämlikhet. Det är vi människor och våra komplexa behov som mals ner. Blir produkter. På vägen har avgörande delar krossats.

Vi finansierar välfärden tillsammans och ska därför självfallet också ha gemensam makt. Dagens situation är absurd.

Dessa insikter delas nu av allt fler och det är givetvis skrämmande för en höger vars agenda är att dränera välfärden på resurser och lyskraft. Ett långsiktigt mål för dem är att montera ner välfärden, göra den svag. Var och en ska tvingas skaffa sina privata försäkringar, bäst för dem med mest pengar. Då kan skatten sänkas så mycket som möjligt.

Om vi inte kraftfullt tar avstånd från denna avgrundspolitik riskerar vi att förlora hundra år av kamp för jämlikhet i det här landet. Vad kämpade i så fall våra mor- och farföräldrar för? Att vi skulle ta allting för givet?

Låt oss göra något nytt. Istället för den gamla vägen där starkast och rikast roffar åt sig kan vi ta ett större gemensamt ansvar. I begynnelsen och i slutet är vi sammanflätade med varandra. Det är naturligt, men också väldigt effektivt sett till nyttjande av begränsade resurser, att vi samarbetar.

Kan tiden få hålla andan? Kan vi uppleva något nytt? Vi tar några steg i solen och ser oss omkring. Vi är på väg framåt.

Sofie Eriksson

(S), nytillträdd riksdagsledamot från Dalarna