Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
18 korta dikter från Rehab

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Hemma igen! Foto: Göran Greider.

Annons

Sol på en husvägg.

Blårosa himlar.

Men det är inte fågelsång

jag hör, det är larm

som går i olika rum i korridorerna.

Alla behöver hjälp

med något någon gång.

*

Klockan fyra på morgonen

när jag sövts ned på intensiven

ringde läkaren upp Berit,

berättade om organsvikten,

blodförgiftningen, hjärtstoppet,

dialysen och sa att min chans

till överlevnad var fifty-fifty.

Jag sov så djupt då och visste

ingenting om detta.

Men jag önskar att jag hade

fått vara med henne då.

*

O du min rullator!

Min fasta punkt i världen!

Du lär mig gå

som en mor eller far!

Du finns där fastän blott

som stöd.

Jag reser mig på skakiga ben

med din hjälp.

*

Vet du vad det är för år?

Annons

frågade läkaren

när jag väcktes ur respiratorn.

Funderade en stund och svarade: 1959.

Det är mitt födelseår.

Annons

Jag ville nog bara börja om med allt.

*

En kan bara röra en arm.

En har fått magen uppskuren för

att ta ut en tumör.

En kan inte tala och jag hjälper honom

på med munskyddet.

Några tappar bollen som rullar över golvet.

En kommer med droppställning.

Ser ut över jympagruppen.

Känner mig lyckligt lottad.

*

Från personalens rum hörs

fantastiska skrattsalvor

när de har fikarast.

Det är rena terapin

att höra dem skratta!

*

Skatan som kaxigt

flög förbi mitt fönster

och nu spatserar på

sjukhustaket

är inte friare än jag

men uppför sig

som om den vore det.

Vad är själens vingar

mot riktiga vingar?

*

Allt jag drömde i respirator

var så mycket verkligare än

det jag orörlig vaknade upp till.

Jag reste över haven,

ofta i min fars kölvatten.

Bomberna föll över England 1940.

Det tog några veckor

innan jag stod på fast mark.

Jag trodde inte min fru när hon sa

att jag hela tiden legat på sjukhus.

Men de där drömmarna

återvänder ibland:

Psykets revolt mot sjukdomen.

*

Ljuset reser sig ur mörkret,

med lika stort självförtroende

som jag reser mig ur sängen

och utan rullator går

över golvet i mitt sjukrum.

Jag ska snart lämna det gamla året,

mitt ändlösa sjukhusår.

*

Din stund på jorden.

Din tid under himlarna.

Dina dagar bland människorna.

Dina steg på gatorna.

Din hand som sakta

stryker över hennes kind.

Ingenting av detta är ditt

om du inte delar det med någon.

Vi äger bara det vi inte äger.

*

Läkaren kommer in på mitt rum,

Annons

berättar om dåliga njurvärden.

Det blir dropp idag och jag måste

Annons

dricka minst två liter.

Jag ser på karaffen med vatten.

Den reser sig som ett vattentorn.

Och plötsligt minns jag den snårigt

hemliga backen upp till vattentornet

i Vingåker för ett liv sedan.

*

Det snöar så stilla.

Jag står framför språkets staffli,

en nordlig senkommen impressionist.

Kanske får jag lämna sjukhemmet idag.

Rullatorn och duschstolen är beredda

på resan med färdtjänsten.

Snö faller som sand i ett timglas.

Om en timme kommer provsvaren.

Darrande penseldrag på duken.

*

Helgdagsmorgon på sjukhemmet.

Min hemkomst blev uppskjuten.

Långt borta på Ithaka

nosar min gamla hund

efter sin försvunna husse.

Har inte varit hemma på mer än en månad.

Jag lider inte, men tomheten växer.

Så jag drar på mig halkstrumporna

och tar ett varv genom korridorerna.

*

Hjälp! When I was younger

so much younger than today

I never needed anybodys help in anyway.

But now these days are gone.

John Lennon hjälper oss på sittjympan.

Sedan bryter en bländande sol fram.

Jag följer fysioterapeuten och tar simtag

och skjuter pilbåge

till Here comes the sun.

*

Fem taxibilar på rad

utanför mitt sjukhusfönster.

Men ont om körningar.

Chaffisarna kliver ibland ut, går

ett huttrande varv i snöfallet, tänker

på en usel dagskassa och en familj

de inte ska se på tolv timmar.

Himlen är ogenomtränglig.

*

Idag är det fyrtio dagar

sedan jag var hemma sist.

Hon säger det över FaceTime;

Annons

tvärs igenom besöksförbudet

dessa pilar av längtan.

Och jag, jag skalar dystert

en clementin och undrar hur

mycket jag förändrats av dessa

fyrtio dagar och nätter.

*

Vad är det som går och går

och aldrig kommer till dörren?

skrattar sköterskan när hon

Annons

ser mig vanka genom korridorerna.

Det är jag svarar jag glatt

och vankar vidare.

*

En nattlig mardröm

följde mig hela dagen

genom allt dagsljus,

en svart rovfågel

kretsande över mig.

Var ska den landa?

*

I bitande isvind

min första promenad utomhus

på fyrtiosex dagar.

Rollatorn leder mig men jag

driver den också framför mig.

Den som går med rollator

ser andra med rollator.

Vi är ett helt litet folk.

Kommentar: Några av de små poem jag skrev när jag var på rehabhem efter sjukhusvistelsen. Nu är jag på väg in i det friska!

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan
Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy