Fler och fler ifrågasätter om fortsatta restriktioner som inskränker människors liv är rimligt. De inser att pandemin blottar att vården i decennier varit underdimensionerad. Och att vi nu alla får betala priset.

Smittspridningen är ett problem men de svårt sjuka blir allt färre. Att vi som arbetar inom vården ändå går på knäna beror på att vi tyngs av pandemins andra belastande konsekvenser - som uppskjuten vård och särbehandling av patienter som behandlas för något annat men samtidigt för covid-19.

Vårdsektorn är fylld av lojala medarbetare och chefer som varje dag gör sitt yttersta. Coronakommissionen har slagit fast att det är tack vare denna skickliga yrkeskår som Sverige klarade av de akuta faserna av pandemin. Men någonstans går gränsen för vad vi tolererar – det måste ändå politiker och direktörer i Region Dalarna och Gävleborg inse. Sluta chansa på att medarbetare och chefer ska orka lite till, och sen lite till.

Under 2021 frågade branschföreningen LiVO sina 8000 medlemmar hur de såg på att fortsätta arbeta som chef. I Region Dalarna och Gävleborg svarade 46 procent att de det senaste året övervägt att sluta helt inom vården. Detta samtidigt som bristen på vårdpersonal är akut.

Enligt SKR behövs 28 000 fler chefer fram till 2026. ”Det ska vara värt något att jobba med människor. Applåder och hyllningar räcker inte långt i ett läge där man pressats till att gå över sin egen gräns för vad man egentligen orkar. Det är mer ett hån mot varje individ som arbetar i vården.

Man inte kan behandla personal hur som helst. Det finns en gräns för vad personalen klarar av och när man överskridit den lämnar de sitt arbete i vården, antingen för att de blivit sjuka av sitt arbete eller av ren självbevarelse.” Så skriver en chef i LiVO:s undersökning. ”För lite stödfunktioner gör arbetsbelastningen enorm. Att bara leverera och inte få möjlighet till återhämtning gör uppdraget tufft. Att ständigt stå i skottlinjen och inte få arbeta med utvecklingen.”

I vården finns arbetsmarknadens största personalgrupper. Det är inte ovanligt att en chef här har runt 60 direktrapporterande. Så ser det inte ut i de mansdominerade delarna i kommun och region. I vården har cheferna samtidigt en stor mängd arbetsuppgifter som inte hör hemma i ett chefsuppdrag. Som att fixa avlopp, beställa telefonabonnemang och hantera tjänstebilar. Chefsstödet är väsentligt sämre än för andra chefer.

Det handlar inte bara om att stoppa in mer pengar till vården. Det är viktigt men löser inte problemet i grunden. Chefernas förutsättningar får direkt påverkan på om samhällets välfärdsresurser används effektivt. Det påverkar hur medarbetare mår och presterar samt förmågan att leverera en god vård. Det behövs ett moderniserat synsätt på ledarskap och en förändrad organisering där chefer på alla nivåer får kraftigt förbättrade förutsättningar att leda verksamhet och medarbetare.

För att åstadkomma det krävs mindre personalgrupper, en renodling av chefernas arbetsuppgifter och fungerande stödfunktioner. Problemet och lösningen har lyfts sedan mycket länge av myndigheter och forskare. Nu finns äntligen ekonomiska resurser. Se till att de används för att lösa problemen vid roten!

Jenny Wibacke

ordförande i LiVO och verksam som chef i Skåne

Alexander Jansson

styrelseledamot i LiVO och verksam som chef i Dalarna