Annons

Annons

Annons

krönika

Tips DD Dalarna
Sjöstugan i februari: Vi täljde räfspinnar i köket

Text: 

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

Nu är det ordning på torpet igen. Med hela veckor. Inga helgdagar mitt i veckan som trasslar till det hela. ”Oxveckor” där oxen får symbolisera den väl invanda lunken. Februari månad, namnet på månaden har sin speciella historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden. En historia som är värd att upprepas. Under åren 700 - 400 f Kr härskade etruskerna i ett stort område norr om Rom.

En av deras gudar hette Februus och det lär vara han som gett namn åt februari månad. I Sverige var namnfrågan på månaden inte helt given. Hos oss kallades månaden Göjemånad ända fram till slutet av 1800-talet.

Brasan i öppna spisen håller mig sällskap. Uppkrupen i soffhörnan följer jag lojt de glödande kolens aktivitet. Gnistrar till någon sekund och inväntar nästa rörelse i ett annat hörn av härden. En ”teveruta” så god som någon att slötitta på. Engagerande men helt neutralt och okontroversiellt.

Annons

Annons

Det skymmer där ute. Även om dagarna är lite längre så är de ändå förhållandevis korta.

Lägger mera ved på härden. Så här års måste brasan ständigt hållas vid liv i denna min enkla lilla boning. Fyra ytterväggar i handbilat timmer med dåtida isolering.

Tankarna letar sina sina egna vägar. Helst bakåt i tiden

Tankarna letar sina sina egna vägar. Helst bakåt i tiden. Med historiska vingslag. Sällan så långt tillbaka som tiden före Kristus.

Med åldern kommer barndomstidens upplevelser allt närmare. Inte mycket att lägga på minnet, kan tyckas. Som det är att tälja nya pinnar till höräfsorna.

Det snöar ymnigt utanför stugfönstret. Stora flingor som faller ner bland tallarna och bildar en vit och fin matta. En matta som täcker grenar och tallbarr som gårdagens häftiga blåsväder skakade ner. Höräfsor i smällkalla vintern. Kunde det vara nått att tänka på när snön täckte alla åkrar och ängar..?

Jo, det var så att det snöade den dagen också. Morfar stannade hemma från skogen och timmerhuggningen. Blöt av svett blir man ändå, tyckte han. Han hade saker att göra hemmavid. Som småbrukare behöver man aldrig vara ”görslös”, som han sa. Sysslolös, menade han.

"Eftersom han saknade varmbonad snickarbod var det i lillstugans sommarkök det skulle ske", skriver krönikören Lars-Erik Larzon. Foto: TT

Eftersom han saknade varmbonad snickarbod var det i lillstugans sommarkök det skulle ske. Vi eldade i köksspisen så det blev lika varmt där som i kammaren intill. Där hade mormor vävstolen och i den hade hon alltid en väv av något slag pådragen.

Annons

Annons

Att finsnickra med stelfrusna händer är inget att stå efter, sade morfar och skred till verket. Han hade tagit en liten huggkubbe till underlag. Han visade mig att han valt ut råvaran med omsorg. ”Rättspäntat” och kvistfritt var en nödvändighet. Först använde vi yxan för att få fram små ämnen att sen bearbeta med täljkniven.

Dagen innan hade vi slipat våra knivar så de var vassa och glänste som nyputsat silver. Jag fick förmaningar om att det var enbart försiktighet som gällde. Mallar var de pinnar som inte var avbrutna och satt kvar i räfsorna. Så pillade vi ur det son var kvar av de avbrutna och med lite knep och knåp fixade vi till nya räfspinnar att sätta i hålen. Nogsamt dimensionerade så de sögs fast och sen fick justeras på längden.

Höräfsor. Foto: arkiv

Vi hann lagom sopa ihop spånorna från vårt snickeri tills mormor kom ut till oss från storstugan med kaffebrickan. Hon inspekterade sakkunnigt vad vi åstadkommit och vi fick beröm. Det var ju hon som främst skulle använda räfsorna då det blev dags för höbärgning. Det var hon som såg till att varje strå kom in till kossorna, som finputsade efter slåttern. Först med en räfsa och sen gick hon en vända på åkern och plockade strå för strå i förklädet…

Det var då det, tänker jag. Då innan tekniken även erövrat slåtterängarna. Som kom att spara på de manuella krafterna - men bock i kanten då det gäller miljötänket…

Ute fortsätter det att snöa.

Lars-Erik Larzon

…är en journalist som inte satt punkt. Hans utsiktsplats är Sjöstugan långt inne i de djupa dalaskogarna. Långt från bebyggelse och tidens alla krav. Där sitter han och njuter vid brasan eller ute på förstukvisten. Tänker – och minns…

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan