Bombhögern i Sverige vädrar morgonluft. Med Joe Biden i Vita huset, och ett aggressivt Ryssland som skapar en rädd svensk opinion öppnar sig möjligheten att åter driva frågan om ett svenskt Nato-medlemskap.

Det finns skäl att inte lyssna.

2010 avskaffade Moderaterna värnplikten vi hade haft i över 100 år. Det motiverades med ett förbättrat säkerhetsläge i vår omvärld. Exakt vad som åsyftades är obegripligt, givet att Ryssland 2008 redan hunnit med både krig i Tjetjenien och Georgien. 2014, det vill säga bara 4 år efter att Sverige ansåg vårt närområde så lugnt och harmoniskt att vi inte längre behövde någon värnplikt, annekterade Putin Krim.

Moderaterna har alltid varit varma Nato-anhängare. Att försvaga vår egen försvarsförmåga och nu peka på att vi vi minsann behöver Nato är onekligen ganska magstarkt. Men precis så ser det ut.

Svenskarna har i sin tur aldrig egentligen varit för ett Nato-medlemskap. Kanske inte så konstigt eftersom vi inte varit i krig på över 200 år. Det gör det omöjligt att hävda att vår neutralitetspolitik och alliansfrihet inte varit framgångsrik.

När DN/Ipsos 2014 började mäta svenskarnas stöd för ett svenskt Nato-medlemsskap var bara mellan 30-35 procent för ett svenskt medlemskap. Så har det sett ut, tills för ungefär en månad sedan. Idag är 46 procent för ett medlemskap enligt mätningarna.

Man kan med andra ord säga att stödet för Nato i Sverige följer vårt toapappersbunkrande. Båda kan naturligtvis förvisso verka tryggt i kris, men det betyder inte att något av dem är särskilt rimligt.

Vår alliansfrihet har varit en grundbult i vår säkerhetspolitik under mycket, mycket lång tid. Vi har förvisso närmat oss Nato över tid, men steget från det till ett medlemskap är trots det långt. Att vi skulle kasta alliansfriheten över bord i nuläget och att det finns partier som på allvar argumenterar för att vi ska ansöka om ett medlemskap mitt i kris är direkt orimligt.

Ryssland har invaderat Ukraina, hela världsläget har blivit instabilt, och i en sådan situation anser partier som Moderaterna och numera även Sverigedemokraterna att vi ska kasta ut decennier av svensk säkerhetspolitik genom fönstret och ersätta det med ett Nato-medlemskap. Att fatta beslut om en så grundläggande förändring av svensk säkerhetspolitik idag vore direkt oansvarigt.

Att många svenskar tycker ett medlemskap vore en god idé just nu är kanske inte så konstigt. Sverige och Europa hotas av Rysslands krig mot Ukraina. Situation är instabil och det gör människor otrygga och rädda. När USA nu leds av Biden är USA det USA vi vant oss vid, en viktig röst på den globala arenan, en aktör som står för frihet och demokrati. Men så såg det inte ut under Donald Trumps presidentskap.

Vår rädsla för Putin är befogad. Men lika skrämmande är en amerikansk president som anser att hans valförlust är bevis för valfusk och som uppviglat människor att storma Capitolium. Efter nästa presidentval i USA kan det bli politisk realitet igen. Vilket ett Nato-medlemskap skulle tvinga Sverige att hantera.

Vad många verkar glömma bort eller inte vilja kännas vid är att ett Nato-medlemskap skulle innebär att vi lierar oss med bland annat Turkiet.

Nato är inte bara ett löfte om att medlemsländer kommer till undsättning om Sverige skulle attackeras. Det är också ett krav på att vi ska bistå i konflikter vilket bland mycket annat kommer betyda att vi skulle tvingas lägga mer resurser på vårt försvar.

Att S-debattörer börjar vackla i frågan om Nato är bekymrande. Magdalena Andersson har varit tydlig med att alliansfriheten ska försvaras, men hur länge kommer den linjen hålla om trycket inifrån partiet ökar?

Mer avgörande för Sveriges framtida vägval än Socialdemokraternas inre liv är dock Finlands agerande. Sverige och Finland har sedan länge ett försvarssamarbete. Båda länderna står fria från Nato, men det socialdemokratiska partiet i Finland tycks vara på väg att svänga.

Skulle Finland ansöka om ett medlemskap är sannolikheten hög att Sverige väljer samma väg. Vi fattar naturligtvis självständigt våra utrikes- och säkerhetspolitiska beslut, men ett finsk medlemskap skulle göra det mindre logiskt för Sverige att stå utanför Nato.

Oavsett vilken väg Sverige väljer är det inte ett beslut som lämpar sig för att fatta beslut om nu. Att högern driver frågan om Nato så hårt just nu är enkelt. Rysslands krig mot Ukraina gör det möjligt att rida på människors rädsla för att pressa fram ett medlemskap. Opinionen är fortfarande inte odelat positiv, just nu är lite mindre än hälften för ett medlemskap.

Högern i Sverige är naturligtvis väl medveten om att stödet för Nato kommer sjunka samma dag som Ryssland inte längre framstår som ett hot, vilket betyder att kriget är en möjlighet för Nato-anhängarna som man inte avser förspilla. Samma sak gäller USA, stödet för Nato kan förväntas sjunka igen om Trump skulle bli president under ytterligare en mandatperiod.

Och vad gäller skyddet av Sverige. Vi förväntas absolut som alliansfritt land försvara oss själva och kan inte förvänta oss assistans från Nato. Men vad Balkankriget visar är också att det också finns en punkt när demokratiska länder inte längre förblir åskådare till masslakt av människor.

Vad som avslutade Balkankriget var USAs humanitära intervention under Nato-flagg och bombningarna som satte stopp för serbernas folkmord. Runt 750 000 människor hade då dött och vare sig Nato eller USA hade själva överlevt om man hållit fast vid de principer som styr organisationen. Det krävdes till sist handling. Och handling vidtogs också.

Krig är barbari. Men något har vi trots allt lärt av historien. Passivitet är inte något historien förlåter oss för när människor mördas. Och ingen politiker vill bli ihågkommen som en Chamberlain.