Det är svårt att undvika ämnet krig dessa dagar. Kriget i Ukraina är fruktansvärt, hemskt och tragiskt. Rysslands krigföring i Ukraina är ett brott mot folkrätten och borde inte kunna ske i ett modernt samhälle.

Ändå fanns varningstecken med Rysslands förstörelse av staden Groznyj i Tjetjenien och samma lands förstörelse av städer i Syrien för att stödja det landets diktator Bashar al-Assad. Den krigföring Ryssland tar till om landet möter motgångar, med massiv förstörelse av bebyggelse även om civila omkommer, är krigsbrott och hör inte hemma i en modern tid.

Den totala sönderbombning som Ryssland använder sig av förekom under andra världskriget. Men den borde inte kunna få ske nu eftersom den krigföringen innebär krigsbrott med civila som mål och dödande av dem. Det är terror.

Ett krig var dock något som det fanns risk för på det kalla krigets tid, fram till tiden för Berlinmurens fall. Sverige var neutralt då, och alliansfritt. Neutraliteten upphörde 1992 men alliansfriheten består än i dag i meningen att Sverige inte är med i Nato.

Sverige har dock flera avtal nu med andra länder, och EU. Det är emellertid oklart vad de skulle betyda, i form av att kunna få dessa länder att hjälpa vårt land, om Sverige verkligen drogs in i ett krig.

Under det kalla kriget stod den Sovjetledda Warszawapakten, WP, mot USA-ledda Nato militärt. Gränsen, och den troliga främsta stridszonen, gick genom Tyskland mellan det då i två länder uppdelade området.

WP hade stora konventionella trupper. Nato hade mindre trupp och vapen, som tanks, men de var av hög kvalitet. Detta gällde Centraleuropa. Om USA förde fram sin stora flotta med flyg på hangarfartyg med mera blev ställningen jämnare i soldater och vapen mellan Nato och WP.

Det hette då att den mängd soldater och vapen, som tanks, artilleri, stridsflygplan, fartyg och annat, som WP skulle kunna sätta in i norra Europa, mot (neutrala) Sverige (och Finland) skulle vara bara en mindre del av de totala stridskrafterna för WP. De styrkorna WP skulle ha skulle inte kunna vara så mycket större än de som Sverige (och Finland) hade.

På den geografiskt avgränsade norra europeiska flanken mellan öst, WP, och väst, Nato med Norge, Danmark med flera, skulle ganska jämbördiga parter stå mot varann. Möjligen skulle sovjetledda WP kunna kraftsamla. Men Sverige, med bland annat ett starkt flygvapen, skulle kunna stå emot ganska bra ändå.

Att WP skulle anfalla enbart Sverige sågs som osannolikt. Sverige förväntades kunna dras in i ett eventuellt krig som en del av ett större krig i Europa. Fienden, den aggressiva, antogs vara Sovjetunionen och dess lydstater i WP. Men Sovjet leddes av ett kollektivt ledarskap, kommunistpartiets ledning. Den antogs vara någorlunda rationell i sitt agerande.

I ett rationellt agerande ingick att Sovjetunionen och WP troligen inte startade krig enbart mot Sverige eller mot något annat mindre land, som Finland. Och skedde något sådant var det antagligen en del av ett större krig där huvudfronten mitt i Tyskland ingick och var det centrala slagfältet.

Den tidens krigföring antogs ske långsamt för Sveriges del, över flera veckor i det som kallas fördröjningsstrid. Och om det blev ett storkrig skulle Sverige, om landet angreps av WP, kunna få hjälp av Nato. För om Sverige föll till Sovjet och WP skulle dess styrkor stå vid Köpenhamn och Oslo och sovjetrysk marin få baser i Bohuslän för attack mot brittiska öarna och Nordatlanten.

Nato skulle alltså ha ett egenintresse av att hjälpa ett Sverige som angreps av Sovjet och WP. Och Sverige skulle inte längre behöva vara neutralt om landet anfölls.

Att världens största kärnvapenmakt, Ryssland, skulle ledas av en diktator, Vladimir Putin, som inte kan förväntas agera objektiv sett rationellt är ett annat läge än Sovjetunionen under det kalla kriget. Den diktatorn visade sig starta krig mot ett land på ett sätt som inte var tänkbart under det kalla kriget. Sverige är därmed i en militärt ny och obehaglig situation nu.