I augusti 1932 skrev Josef Stalin till en av sina närmaste män, Lazar Kaganovitj, att ”om vi inte anstränger oss för att förbättra situationen i Ukraina, kan Ukraina mycket väl glida oss ur händerna.” Någon månad innan hade han uppmanat Kaganovitj att tillsammans med Molotov utarbeta en lag som låg till grund för miljontals dödade ukrainare genom den så kallade holodomor, det vill säga ”hungerfarsoten”.

Det går en klar linje från Stalin till Putin även om siffrorna av dödade, skadade och svältande är av annan grad. Men se hur Ryssland attackerar Mariupol och Charkiv. Den vanliga förklaringen till det som inträffat i Ukraina är att Putin är galen. Redan 2008 hävdade Hillary Clinton att ”Putin har ingen själ.”

Svaret på vad som händer förminskas därmed till en enskild individ och dennes intellektuella förutsättningar. Detta är inte bara djupt olyckligt utan slutsatser och åtgärder blir därmed både felaktiga och kontraproduktiva. Vad ligger då bakom Rysslands agerande? Här är några viktiga faktorer.

Ryssland ser sig, för det första, som ett land som står utanför den ”universella, historiska gemenskapen”. 1836 publicerade Rysslands ”förste filosof ” Pjotr Tjaadajev, tesen att Ryssland måste bryta med världsfrånvändhet som inte uppmuntrar till självständigt tänkande om landet vill nå frihet och välstånd. Tjaadajev straffades hårt och fick aldrig mer publicera något.

En annan rysk tänkare är Nikolaj Danilevskij, också från 1800-talet. Han menade att Ryssland kan ”bara erövra en plats i historien som är värdig henne och de slaviska folken genom att bli ledare för ett självständigt politiskt system av stater och fungera som motvikt till Europa.” Hans viktiga ord om att Ryssland bör ”befria sina slaviska bröder i andra länder” får en kuslig realitet i vad som sker i Ukraina idag.

Den kände författaren Fjodor Dostojevski sällar sig till raden av de som starkt påverkat det ryska tänkesättet: ”Vi äger all folks geni och dessutom det ryska geniet, vi kan alltså förstå er medan ni aldrig kan förstå oss.” Denna syn står alltså i bjärt kontrast till vad Sovjetunionens siste generalsekreterare Michail Gorbatjov uttalade om ”det gemensamma europeiska hemmet”. Under Putin har emellertid ett sovjetiskt och tsarryskt tänkesätt fått allt mer betydelse.

För det andra kommer på andra delen av 1900-talet ett starkt nationalistiskt tänkesätt genom Alexander Dugin. Gas och olja bör användas som vapen hävdar han. För att ett Storryssland skall kunna träda fram kan Ukraina inte vara ett eget, suveränt land utan en säkerhetszon för Ryssland. Ukraina ”utgör som självständig stat en enorm fara för hela Eurasien, eftersom landet skär av Ryssland från Svarta havet.” Dugin utesluter inte att en lösning kan utlösa en väpnad konflikt.

För det tredje finns det bestämda uttalanden som borde ha uppmärksammats. Bara några månader efter annekteringen av Krim 2014 uttalade ordföranden för ryska utrikesutskottet Mikhail Margelov: ”Den georgiska krisen borde ha gjort klart för alla att Ryssland inte bara är berett att göra sin röst hörd, utan också att använda våld när dess nationella intressen står på spel.”

För det fjärde påverkar den försvagning som skett av Rysslands position som ledande inom östblocket. Warszawapakten föll 1991 och flera av dess medlemmar har gått med i NATO: Polen, Ungern, Tjeckien (1999), Estland, Lettland, Litauen, Bulgarien, Rumänien, Slovakien, Slovenien (2004) och Albanien och Kroatien (2009). På NATO:s toppmöte i Bukarest 2008 fick Georgien och Ukraina löfte om ett framtida medlemskap.

För det femte synes Ukraina utvecklas till en allt starkare demokrati medan Ryssland går rakt motsatt väg mot en tydligare repressiv diktatur. Putin kan näppeligen uppskatta denna utveckling hos ett nära ”broderfolk ” ty det kan inspirera längtan hos Rysslands befolkning.

För det sjätte söker Ukraina medlemskap i EU. Det vill säga att distansera sig än mer från Ryssland framförallt vad gäller landets ekonomi, handel och lagstiftning. Det finns naturligtvis en rad ytterligare aspekter - religiösa, inrikespolitiska, visa andra post-Sovjetiska nationer att makten fortfarande sitter i Kreml, med mera.

Äntligen tycks emellertid västvärldens demokratier ha vaknat. Men frågan är vad Bidens doktrin egentligen innebär: - Vi kan inte riskera ett tredje världskrig genom att på något sätt hjälpa och bistå Ukraina militärt”. Utifrån Bidens carte blanche-princip - oinskränkt fullmakt - kan Putin i princip göra som han vill med alla länder som inte tillhör NATO. Om Putin blir kvar vid makten skulle han alltså kunna ge sig på Georgien, Moldavien, och egentligen även Sverige och Finland utan att NATO ingriper militärt.

Sverige har agerat utmärkt genom det humanitära, ekonomiska och militära stöd som givits. De 5 000 pansarskotten skulle kunna motivera Putin till vedergällning. Notera dock tydligheten och modet hos Sveriges statsminister som menar att det kan vara ”rätt och rimligt med ytterligare vapenstöd.”

Bör inte Bidens doktrin ersättas av en som sätter frihet och demokrati före fred? Hur hade Europa sett ut om Chamberlains utsaga, ”Peace in our time”, fått gälla med tillhörande eftergifter till en viss Hitler? Som tur var fanns det en Churchill som var klar med analysen och budskapet till Chamberlain: ”Du hade att välja mellan krig och vanära. Du valde vanära och du kommer att få krig.”

Begrepp som frihet och demokrati måste gå före Putins hot om att använda kärnvapen. Vi måste ta Putin på allvar men inte stillatigande och passivt följa hans regemente.

Örjan Fridner

S-debattör