Kommer Liberalerna att klara sig kvar i riksdagen när partiet fått Johan Pehrson som partiledare i stället för Nyamko Sabuni? Ja, det är frågan. Partiet ändrar dock inte sin politiska kurs, att vara en del av ett regeringsunderlag med Moderaterna och Kristdemokraterna där Sverigedemokraterna utgör en stor del av underlaget.

L hoppas antagligen att väljare som gått från L till M ska komma tillbaka om L är ett lydigt underlag för en moderat statsminister som förhandlar om budget och annan regeringspolitik med främst SD. I och med det är den politiska kurs som L har nu den mest högerliggande i partiets 120-åriga historia.

Sina första år kämpade L mot högern för att utvidga rösträtten att gälla alla, de män som då inte hade sådan på grund av låg inkomst och förmögenhet och de kvinnor som inte hade rösträtt alls. L valsamverkade så att socialdemokrater kom in i riksdagen på valsedlar för L. Senare samregerade L och S, 1917 till 1920. På 20-talet satt olika minoritetsregeringar. De gjorde upp med andra partier för att nå majoritet.

1926 till 1928 och 1930 till 1932 regerade L, då uppdelat på två partier. Ibland samarbetade de liberala partiernas regering med högern, ibland med S. Trots att S efter 1920 blivit större och L mindre och oftare en del i andra borgerliga partiernas block, Högern och Bondeförbundet, var inte L enbart till höger utan värnade en mittenposition.

Med valframgångar för S 1932 och 1936 kom L att hamna vid sidan av ihop med Högern när S samarbetade med Bondeförbundet och från 1936 regerade ihop med det partiet. Under andra världskriget satt S och de tre borgerliga partierna i en samlingsregering. Efter kriget regerade S ensamma. L, då Folkpartiet, fick en ny partiledare, Bertil Ohlin, som fick valframgångar, i riksdagsvalet 1948 med nästan 23 procent. L blev främsta oppositionspartiet. Det fanns tydliga skillnader i dess politik gentemot Högerpartiet som Moderaterna hette då.

De regerande socialdemokraterna byggde ut offentliga välfärden. Partiet regerade med Centerpartiet 1951 till 1957. Trots att L fick valresultat på runt 24 procent 1952 och 1956 lyckades partiet inte komma i regeringsställning. Men dess politik var att bygga ut den offentliga välfärden, men inte lika mycket och snabbt som den S-ledda regeringen.

En eventuell borgerlig regering skulle bygga på mittenpolitik hette det och L och C samarbetade tätare under 1960-talet om en sådan politik. Inför valet 1968 var nya partiledaren för L, Sven Wedén, borgerlig statsministerkandidat. Det gick dåligt för honom och L. Regerande S fick 50,1 procent i valet som skedde kort tid efter Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien.

En rad förbättringar av det svenska samhället skedde, som miljonprogrammets byggnad. Det fortsatte på 70-talet av S-regeringarna då. Efter 1973 samarbetade S-regeringen med L om budgeten 1974 och 1975 men även om välfärdsreformer som gynnade bland annat kvinnor. Två år efter den borgerliga valsegern 1976 sprack trepartiregeringen och en L-regering kunde tillträda sedan S och C släppt fram den. Den gjorde upp med S om kärnkraften, men uppgörelsen föll efter olyckan i Harrisburg som skedde just då.

På 80-talet var L mer i opposition mot regerande S, men utmejslade en mittenposition i valet 1985 med profilering mot M som drev ett nyliberalt systemskifte med sänkta skatter. Mandatperioden 1988 till 1991 kom L att göra en stor skattereform med S-regeringen. Och när L var i regeringen Bildt 1991 till 1994 hade det parollen "Både företag och dagis" för att understryka en position i mitten.

Inför valet 1994 föreslog L under partiledaren Bengt Westerberg att en regering mellan S och L borde bildas efter valet om de borgerliga partierna, eller S, inte fick majoritet. Det blev inte en sådan S+L-regering, och Westerberg avgick som partiledare. För en samverkan mellan S och L talade att båda partierna hade en politik i välfärden för att ersättning vid sjukdom och arbetslöshet ska ges i relation till inkomst och bortfall av sådan.

L kom senare, senaste 25 åren, ha en politik av varierande slag. 1998 fick L sitt sämsta valresultat, 4,7 procent, under Lars Leijonborg. Och 2002 fick L ett bra resultat på över 13 procent med samma partiledare. Profilfrågan då, om språktest för invandrare, signalerade en hårdför profil gällande invandrare och deras integration i samhället.

Det här blev nästan en lång historik. Det framgår i den att L i 100 år värnat en position i mitten och gjort upp både åt vänster och höger. Att som L gör nu, låsa sig för ett samarbete i ett högerblock, är ovanligt i partiets historia. En avvikelse är det helt klart från den över 100 år långa historiken hos L av att agera i en mittenposition och även ha en politik som ligger tydligt till vänster om högerpartiet Moderaterna. Att Liberalerna är i ett högerkonservativt block känns fel, både politiskt och utifrån ordens betydelser.