Vi hyllar uppriktighet och klarspåk. Finns det något tal med internationell klangbotten som vi uppskattar så mycket som det Olof Palme skrev vid sitt köksbord natten mot 23 december 1972:

”Man bör kalla saker och ting vid dess rätta namn.

Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr.

Därför är bombningarna ett illdåd.

Det finns många andra i modern historia.

De förbinds ofta med namn-Guernica, Oradour, Babif Jar, Katyn,

Lidice, Sharpeville, Treblinka.”

Sedan nämner Olof Palme Hanoi.

Idag kan vi lägga till Butja, Marieupol, Manhush, Charkiv och Kramatorsk till listan. Om detta vittnar massgravar på 9000 civila, systematiskt utförda våldtäkter, bombningar av sjukhus, barnhem, skolor, tågstationer och bostadshus.

Åtta dagar innan Rysslands invasion av Ukraina 24 februari- egentligen bara en fortsättning från 2014 - höll utrikesminister Ann Linde i riksdagen fast vid partikongressens beslut:

- Nej till ansökan till Nato

- Finland intar en särställning

Nu är frågan om inte den nya militära och politiska verkligheten förändrat situationen?

Den dåvarande försvarsministern Torsten Gustavsson (C) sade i början av 1980-talet:

"Även om vi betraktar oss som neutrala, så vet vi var vi hör hemma. Amerika är ju den stora demokratin.”

Olof Palme skrädde inte orden i riksdagen:

"Försvarsministern gjorde i somras ett mycket olyckligt uttalande, som kunde tolkas så att han betraktade neutralitetspolitiken mera som en formalitet, som icke hindrar vissa typer av militärt samarbete med länder där vi egentligen ”hör hemma”. Ett sådant uttalande går knappast att förena med vår neutralitetspolitik.” Försvarsministern hade passerat en gräns och borde avskedas, menade Palme.

Två decennier senare lades en rapport om en moderniserad doktrin fram som samtliga riksdagspartier ställde sig bakom utom V. Neutraliteten beskrevs i förfluten tid men endast i en fotnot. Beredningens ordförande var en viss Håkan Juholt och han var tydlig när rapporten presenterades:

"Hot måste bedömas i ett vidare perspektiv än det nationella och kan bäst mötas genom internationell samverkan och multilaterala lösningar.”

Professorn i säkerhetspolitik med strategi vid Försvarshögskolan Bo Huldt skickade redan då ett budskap som förtjänar en plats i dagens debatt:

"Beredningen inser att det inte längre går att tänka i termer med entydiga konflikter mellan två stora grupperingar där vi kan hacka ut en position mitt emellan.”

Det är flera år sedan det blev klart att robotsystemet Iskander finns i Kaliningrad. Systemet kan avlossa ballistiska robotar och kryssningsmissiler på upp emot 50 mil, det vill säga nå in över södra och östra Sverige. Missilerna kan också vara kärnvapenbärare liksom också korvetter kan vara i Östersjön med Kalibr-robotar. Skapar inte denna verklighet en viss rädsla?

Ogillas inte Nato mycket för att medlemsländer där - USA, Storbritannien och Frankrike - har kärnvapen? Vore rädslan och avskyn för Nato mindre om kärnvapen endast innehades av Ryssland? Är inte kärnvapnens största effekt att avskräcka och uppehålla en slags maktbalans?

Joo, vi måste ta hoten från Putin och Lavrov på allvar men skall andra länder som nu stöttar Ukraina övergå till militär passivitet utifrån det ryska kärnvapenhotet?

Den förändrade verkligheten gäller inte bara Rysslands storoffensiv mot Ukraina. Har FN någonsin framstått i en sådan tafatt dager? Det är nu alldeles uppenbart att vi ej kan sätta hopp till vår säkerhet där.

Putins tal om Stor-Ryssland inbegriper också Sverige i Rysslands intressesfär, vilket han visat i flera uttalande som innehållit både hot och inskränkningar i vår suveränitet som nation.

Vem vill inte ha tid för studiecirklar, partikongresser och folkomröstningar? Den tiden ges inte i den bistra verklighet vi lever i idag. Vi bör inte finna oss i Putins signaler om att bli ett lydrike för ett Stor-Ryssland och vi skall fortsätta att stötta Ukraina i den kamp landet utkämpar för sin suveränitet och frihet men också tar den kampen för oss. Att rädsla, liksom viljan till frihet och demokrati, påverkar oss och landets politiker är fullt rationellt och vettigt eftersom den i högsta grad är motiverad av den verklighet vi numer lever i. Söker Finland medlemskap i Nato bör vi göra gemensam sak med Finland!

Örjan Fridner

S-debattör