Inledningen på Karin Boyes vackra dikt ringer i mina öron när jag följer debatten om Nato:

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

Varför skulle annars våren tveka?”

Olof Palme formulerade socialdemokratiska partiets inställning så tydligt i inledningen till sitt 1 maj-tal 1968:

”Den svenska neutralitetspolitiken bestämmer vi själva. Dess innebörd är alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Därför ansluter vi oss inte till militära allianser, fogar inte in oss i något stormaktsblock.”

Det mantrat skall ha skyddat oss från krig i mer än två sekel påstås det. Stämmer det?

Hur var det då med den svenska neutraliteten under andra världskriget och tiden kort därefter? Här några exempel:

# Under krigsåren i början av 1940-talet for tågen med över två miljoner tyska soldater och krigsmateriel genom Sverige för transporter till Norge och Finland.

# Från Luleå, Oxelösund och Narvik skeppades järnmalm av yppersta kvalitet till den tyska vapenindustrin från tiden före krigsutbrottet 1939 men malmexporten ökade från 1941 till 45 000 ton per dag. Sverige underlät att kalla in gruvarbetarna till militärtjänst så de kunde fortsätta att bryta malm åt Tyskland.

# Tyska stridsflygplan över svenskt luftrum sköts ej ned och på uppmaning från Tyskland lade Sverige ut minspärr för att skydda tyska fartyg.

Det är inte så lustigt att Per-Albin Hansson i sin dagbok erkänner att ”så bröts då vår kära och strikt hållna neutralitetslinje av insikten om det orimliga i nuvarande läge att taga risken för ett krig.”

Det gör ont när den första neutralitetsknoppen brister- den om vår relation till Tyskland och Hitler- men när den andra knoppen spricker känns det också illa. Det är när vår försvarsminister Allan Vougt -på uppdrag av statsminister Erlander - till brittiske flygministern Henderson efter kriget överlämnar en förteckning över de svenska försvarsstridskrafterna. Sverige bröt alltså på nytt sin alliansfria linje men denna gång för att bistå den militära planeringen i ett västereuropeiskt land.

Finns det då inget som i vårsolen är ljust? Natomotståndare anför ofta att Artikel 5, som egentligen är väldigt otydligt formulerad, kan tolkas så att svenska soldater kan komma att ingripa i andra Natoländers försvar utifrån principen att ” en attack mot en eller flera medlemmar skall ses som en attack mot dem alla och alla medlemmar ska ställa upp med de medel som de anser lämpliga för att hjälpa den eller de länder som angrips.”

Vilka länder förhindrade då att en diktator tog över Europa på 40-talet?

Det finns olika siffror beroende på källa och beräkningssystem samt definitioner på hur många soldater som försvann eller stupade i andra världskriget. Här är några exempel. Storbritannien och Nordirland har siffror på över en halv miljon stupade, Frankrike just över 200 000, USA just under en halv miljon (i Europa) och Sovjet (inklusive Ukraina med flera) på över tio miljoner. Sverige deltog ju inte-så siffran är noll, men av de svenskar som frivilligt deltog i de ”finska krigen” försvann eller stupade 96.

Grundfrågan som måste ställas är ju av etisk karaktär: Skall vår moraliska kompass inom försvarspolitiken grunda sig på att soldater från andra länder skall kämpa för den frihet och demokrati som vi i Sverige vill skall råda här och i andra delar av Europa - men svenska soldater skall inte delta på andra territorier än svensk mark? Det var ju så andra nationer fick offra hundratusentals liv medan vi böjde rygg – och till och med stöttade - en diktator och hans krigsmaskin i påtalade termer av neutralitet för att vi skulle behålla vår frihet, demokrati och suveränitet under andra världskriget.

När jag följer detta resonemang minns jag vad Per-Albin Hansson svarade den finske socialdemokratiske ledaren om Sverige kunde ge Finland effektiv militär hjälp utifrån att Sovjetunionen begärt att på 30 år få arrendera Hangö i Finska viken för att där upprätta en flottbas. Hansson avböjde i sitt svar 27 oktober, Finland svarade Sovjet nekande och 30 november 1939 anföll Sovjet Finland. Hanssons tillägg i sitt svar till sin finske kollega är intressant även för dagens debatt. Han själv skulle önskat göra mer men ”jag har att göra med ett fredsegoistiskt folk.”

Gäller det även idag? Vi är väl alla fredsälskande men är det solidariskt att andra länder skall ta striden för vår gemensamma frihet och demokrati?

Våra strävanden mot fred och en kärnvapenfri värld tar ibland över verklighetens hårda och brutala ansikte. Det som nu sker i Ukraina och inletts av Rysslands Putin är i princip detsamma som inleddes 1939 av Tysklands Hitler mot Polen.

Efter Putins agerande 2014 och 24 februari 2022 samt Finlands sannolika ansökan till Nato - kan vi inte tilldela oss själva rollen av neutralitet och en självbild som snarast påminner om den lilla statens självgodhet. Vi bör betänka vad statsminister Tage Erlander sade 1951:

”Sverige är en demokrati, som med avsky vänder sig bort från diktaturen, vare sig de uppträder i nazistisk eller kommunistisk form. Vi känner med andra ord ideologisk samhörighet med den västerländska demokratin.”

Än tydligare är partiets förste kvinnliga ordförande Mona Sahlin:

Det är klart att vi måste gå med i Nato. Om inte Putins krig i Ukraina skulle leda till ett nytt spår så skulle jag bli djupt besviken. Och någonstans har S alltid varit ett pragmatiskt parti.”

Våren tvekar och det gör ont när knoppar brister men dagens kvinnliga partiordförande och landets statsminister bör få uppdraget att tillsammans med Finland ansöka om svenskt Natomedlemskap!

Örjan Fridner

S-debattör