Fredsaktiv menar i sin insändare ”Se upp alla Natovänner” i DD den 4 maj, att Sverige ska vara alliansfria och neutrala och vara en röst i världen för fred frihet och demokrati -som på Palmes tid, samt att Ryssland är för svagt för att utgöra något hot. Andra kräver även att det ska ske en folkomröstning i frågan.

Med facit i hand ser vi dock att Ryssland trots sin ”svaghet” ger sig på alliansfria länder i sitt närområde, nu senast Ukraina. Vilket land står sedan på tur att drabbas av Rysslands sanslösa och omotiverade krigshandlingar?

Att tröska frågan i en folkomröstning och långa partidebatter och så vidare, är i den uppkomna situationen oklokt, och en säkerhetspolitisk isolering i en alltmer instabil och auktoritär värld är inte tilltalande. Invändningarna från Natomotståndarna mot hastigheten och risken att vi blir indragna i konflikter som vi annars inte skulle valt att delta i, väger i sammanhanget lätt.

De folkvalda måste få förtroendet att fatta beslutet om vi ska gå med i Nato eller inte.

Nato är den allians som står till buds, och det finns ingen annan lösning som motsvarar ett medlemskap i Nato. De demokratiska länderna i världen har allt att vinna på ökat samarbete, även militärt. Vi kan förstås avvakta och vänta på att allt lugnar ner sig, men det är nog inte ett klokt alternativ. I händelse av krig i vårt närområde är Sverige tryggare som Natomedlem än som alliansfritt land. Det finns alltså både plus och minus med ett Nato-medlemskap. Men det kan också finnas både fördelar och nackdelar med att vara alliansfria. Båda besluten har således både för och nackdelar.

Att bygga ett eget försvar med tillräcklig stor avskräckningsförmåga är naturligtvis ett alternativ. Sverige var rustat till tänderna under andra världskriget. Avsikten var att avskräcka, men det är svårt att se detta som en möjlighet i dagsläget, förutom att det skulle ta lång, lång tid att bygga upp ett försvar på samma höga nivå som tidigare.

Stig Wiklund Pensionär