Annons

Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
Dalafärder!

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Kaffedags en söndag. Foto Göran Greider.

Annons

Äntligen sjunker jag ner i en stol mot husets västvägg. Jag har varit igång lite för mycket de senaste dagarna och att till slut få slå sig ner framför en åker där inget ännu såtts är en lisa för själen. Den bruna sandjorden är vacker. En sädesärla hoppar mellan de plöjda fårorna. Ska man alltså få vila? Tyvärr börjar jag stirra på gräset och inser att det måste klippas. Och jag bävar alltid för att dra igång gräsklipparen efter vintern. Fuktiga tändstift kan driva vem som helst till hjärtattack.

Som tur är kan jag vila blicken på en liten blomklunga precis framför mig: maskrosor och violer i en spontan vildbukett i det höga gräset. De enklaste av blommor, ändå så vackra. Och katten kommer flygande, bortjagad av måsparet som bor på logtaket. Men hon ser mest upprymd ut över att bli jagad.

Annons

Annons

Katter skrattar aldrig. Men deras gestalter kan lysa av förtjusning.

*

Lördag förmiddag stod jag i Församlingshemmet i Dala-Floda och höll ett litet föredrag om de böcker jag givit ut för en förening som heter Faluns läsesällskap. Jag trodde någon liten bokcirkel skulle besöka mig i Dala-Floda, men det dök upp ett trettiotal personer. Något föredrag höll jag inte, jag pratade fritt om det som föll mig in och läste lite ur några av mina böcker. Jag vacklade till litet ibland; på grund av dåligt immunförsvar drog jag för någon vecka sedan på mig en lunginflammation, men pencellinet hade gjort susen.

Men det där läsesällskapet bildades redan år 1866! Den var en del av den långa process där svenska folket en gång självbildade sig, på den tiden Sverige var ett verkligt överhetssamhälle som allt färre stod ut med. Ja, det var på den tiden då en greve Bonde i min uppväxtort Vingåker ensam kunde ha tusen röster i den kommunala församlingen.

Min farfar, som var med och startade fackförening för skräddarna i Vingåker och även idrottsförening, skrev ett brev i början av nittonhundratalet till en av de där grevarna och frågade om föreningen kunde få använda slottets svandamm som bandyplan på vintern. Det gick bra, men det gick på nåder. Tjugo år senare hade grevarna gått i konkurs och Vingåkers IF hade skaffat sig medel att köpa en bit mark i Vingåker för en riktig idrottsplats.

Det hade då kokat länge under det svenska överhetssamhället. Vanliga medborgare startade folkrörelser och tog till slut över mycket av samhällsruljangsen. Läsesällskapet i Falun var säkert en av tusen initiativ som förändrade detta land. Enda haken med det där fina sällskapet är förstås att enbart män enligt stadgarna tillåts vara medlemmar! Nåja, på mötet i församlingshemmet var nog hälften kvinnor i alla fall.

Annons

Annons

Vi skulle egentligen träffats i vår trädgård, men lördagsförmiddagen var kulen. Efteråt for allesammans till den ganska nyöppnade restaurangen Matspiran i Mockfjärd. Där satt jag och pratade med musikanten Peter Carlsson. Vi hyllade Dalarnas bruksorter; han bor i Grycksbo och älskar orten.

På hemväg igen dök det upp häpnadsväckande många raggarbilar i trafiken. Utanför Ica i Dala-Floda pågick ett spontant litet möte. Unga människor klev ur sina gamla vrålåk som såg ut att skrapa mot asfalten med hela underredet och musiken dånade till. Jag frågade vad som pågick: Raggar-Rally blev svaret.

Så gick en lördag i bildningens och raggaråkens Dalarna.

Raggarbil. Foto Göran Greider.

*

Upp tidigt på söndagsmorgonen för att fara till radio Dalarna i Falun, för medverkan i God morgon världen. Där satt jag i en kvart och lyckades hålla tillbaka en hotande hosta och samtidigt döma ut Centerpartiets Mittenretorik - ingen förstår ju vad de menar med den. Centerpartiet som en gång, ofta tillsammans med socialdemokrater, var en rörelse som lyfte av locket på det där svenska överhetssamhället, har idag blivit mycket av ett nyliberalt parti. Det står till höger om moderaterna i den ekonomiska politiken och är i den meningen ett av riksdagens ytterkantspartier. I alla fall på partiets högsta nivåer. De vanliga centermedlemmar jag kan möta är påfallande ofta av ett annat slag – mer pragmatiska.

Sedan ut på vägarna igen. På ett fält såg vi två tranor spankulera omkring på sina långa ben. De ser kloka ut. Man får lust att försöka gå fram till dem och fråga dem – vad är det för fel på svensk politik?

Annons

*

Vid elvatiden på söndagen steg vi ur bilen i byn Tibble, strax utanför Leksand. Några stenkast bort finns Alfvéngården, där jag för många år sen faktiskt sov över några nätter när en sektion i Författarförbundet hade möte där, under romanförfattaren Inger Alfvéns överinseende. Men nu var det konstrundan kring Siljan som intresserade oss.

Annons

Konstnären Josefin Wedel bor och har sin ateljé alldeles intill Österdalälven. Hennes verk är på en och samma gång både underbart drömska och realistiska. Träsnitt och grafik där småfåglar och litet egendomliga blommor dyker upp. Jag frågade vad det var för en blomma på ett av verken och hon var inte säker – det är inte den exakta naturavbildningen hon är ute efter. Vad var det hon kallade det för? Sällsynt botanik?

Men det fanns ett särskilt skäl till att börja konstrundan hos denna konstnär: Som barn lekte hon och min hustru. De växte båda upp i Vaxholm. Snart stod de där på atéljegolvet och pratade detaljerat om människor, hus och livshistorier de mindes från Vaxholm.

Och jag tänkte: Dalarna har en särskild attraktionskraft på alla slags konstnärer. Så har det varit sedan förra århundradets början. Kanske är det de gamla men levande byarna som drar?

Josefin Wedel. Foto Göran Greider.

*

Vi fortsatte längs vägen mot Sågmyra tills vi kom till byn Hälla. Och man kan inte annat än häpna över hur vacker trakten är. Vid ett tillfälle var jag tvungen att kliva ur bilen för att försöka fota några hus och den svindlande vyn över älvlandskapet.

Annons

Sedan stannade vi till hos konstnären Anders Ståhl. Han satt och åt i ateljén, inrymd i en gammal Missionskyrka, när vi kom in köksvägen. Han hade inte hunnit få sig något eftersom besökare hela tiden anlände. Och jag blev störtförälskad i Ståhls målningar. Han målar i rakt nedstigande led från artonhundratalets friluftsmåleri – i den där fantastiska, figurativa luckan av frihet som uppstod när målarna lämnade inomhusmiljön och akademierna – och innan en ibland ganska doktrinär modernism suddade ut så mycket av glädjen och hantverket som finns i det figurativa, det föreställande.

Annons

Landskapsmåleri är fortfarande något som går rakt in i själen hos breda folklager. Det är inte fråga om någon lättköpt eller insmickrande nostalgi från Anders Ståhls sida – istället skulle man kunna tala om en kärlek till det reala, ja ett slags respekt för det verkliga som ögat och sinnena möter. Han kan flirta med de gamla impressionisterna men när en vacker kvinna med parasoll strövar i naturen så syns också de vita strimmorna från ett jetplan på himlen.

Utan den där respekten för naturen tror jag att vi aldrig kommer att kunna ta frågor om biologisk mångfald på allvar. Det visade sig också att Ståhl är lika förbannad som jag på det moderna skogsbruk som decimerar artrikedomen i de svenska skogarna och inte minst i Dalarna. På en höjd utanför hans ateljé tyckte jag såg ett svårt kalhugget skogsskifte.

Anders Ståhl. Foto: Göran Greider.

Annons

*

Vi for in till Leksand för att handla bröd och kaffebröd på Siljans konditori. Det är sånt man givetvis gör när man är i Leksand. Vi hade planerat att hälsa på många fler konstnärer, men man orkar inte ta in fler än några stycken.

På konditoriet kom jag i alla fall i samspråk med den tredje övertygade Natomotståndaren jag mötte denna söndag. Och vem vet – framåt hösten kanske en majoritet av befolkningen redan är emot ett svenskt Natomedlemskap?

Politiken är kort, konsten är lång.

Annons

Annons

Till toppen av sidan