Annons

Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
Havens väldiga plastöar är vår spegelbild

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Plast. Foto: Erik Björklund.

Annons

I Stilla Havet, mellan Hawaii och Kalifornien, finns det alltså gigantiska öar som till stor del består av plast. Plastavfall. Den största av dessa skräpöar är många gånger större till ytan än Sverige. Forskare har genom åren undersökt dessa kringdrivande ansamlingar och konstaterat att mycket av skräpet består av gammal fiskeutrustning, oftast nät, men också av den plast människor använder i vardagen och som sedan femtiotalet – när plasten kom – letat sig ut i naturen.

Jag blundar och ser de där enorma plastöarna framför mig. Det jag då ser är egentligen en spegelbild av det liv som i synnerhet levs i de rika länderna, också av mig själv: Ett konsumtionsliv.

Annons

Nyss silade jag min kokta pasta i ett gammalt durkslag av plast. Jag vet inte hur många plastmolekyler av mikroformat som då spolades ut i avloppet. När jag höll i durkslaget tänkte jag plötsligt: Gud, jag måste åtminstone skaffa mig ett durkslag av metall. Eller helt enkelt i fortsättningen bara sila pastan med kastrullocket.

Annons

När man läser om de här enorma plastöarna blir känslan den av att vi lever i en fullkomligt surrealistisk värld. Men surrealismen kommer ur våra vardagar, där plast används alltmer. Naturen står dock främmande för plasten och förmår inte bryta ner den.

Det där är en bild av den civilisation som härskar över planeten. Människans avfall tränger in i varje vrå av biosfären och finns även i våra kroppar.

Frågan om plast diskuteras på den miljö- och klimatkonferens som hålls i Stockholm. Det är femtio år sedan den första FN-konferensen 1972 som hölls i Stockholm. Den brukar ses som en framgång och en god början på ett officiellt intresse från makthavare och regeringar för att motverka miljöförstöring. Olof Palme höll inspirerande tal där han anklagade USA för att bedriva miljömord i Vietnam.

Men femtio år senare har situationen förvärrats på alla tänkbara sätt. Numera är det inte bara miljön utan också klimatet som står i fokus och ingenting ser som bekant särskilt bra ut. Konferensen i år i Stockholm lär knappast gå till historien. När FNs generalsekreterare besökte Stockholm i veckan lät han som vanligt rätt förtvivlad. Han kritiserade bland annat Sverige och andra rika länder för att överhuvudtaget inte infria de löften man gett de fattiga länderna i Parisavtalet om stöd till nödvändiga klimatinvesteringar.

Annons

Just Sverige skär till och med ganska dramatiskt ned klimatbiståndet för kommande år och motiverar det med att mottagandet av ukrainska flyktingar kostar pengar.

Annons

Det är särskilt illavarslande att ett rikt land som Sverige, med en historiskt låg statsskuld, inte anser sig ha råd att skicka de pengar till klimatbistånd som regeringen lovat. Sverige är förstås inte ensamt om att inte infria sina klimatbiståndslöften. Men för varje nation som sviker löftena kommer den nödvändiga gröna omställningen att bli alltmer avlägsen.

Det förbannade ryska anfallskriget i Ukraina har inte bara lett till att klimat- och miljöfrågor hamnat i skymundan. I själva Ukraina förstörs eller utsläcks nu framförallt människoliv, men varje fullskaligt krig leder också till att miljön blir lidande när gifter och splitter sprids. Som om det inte räckte hotas nu stora delar av den fattiga världen av spannmåls- och gödselbrist när exporten från kornboden Ukraina minskar kraftigt. Och när hungersnöden kommer lär det bli än svårare att motivera människor till att tänka på miljö och klimat.

Jag blundar och ser de där enorma plastöarna framför mig. Det jag då ser är egentligen en spegelbild av det liv som i synnerhet levs i de rika länderna, också av mig själv: Ett konsumtionsliv.

Jag är pessimist.

Annons

Annons

Till toppen av sidan