"Swedengate" är nog det konstigaste på internet just nu. Efter att en individ på forumet Reddit informerat om att det märkligaste hen upplevt i annan kultur var att i Sverige tvingas vänta på rummet som barn när kompisens familj käkade middag har människor haft ganska många åsikter om Sverige och svenskarnas vanor.

Det är i sig märkligt. Sverige har bland de högsta förvärvsgraderna i världen för kvinnor. Heltidsjobb betyder ganska lite tid att stå och laga massor av mat som ska ätas av den som eventuellt råkar dyka upp vid matbordet för dagen. Kanske ska maten också bli matlådor.

I vilket fall som helst har jag sällan träffat svenskar som inte i någon utsträckning planerar såväl inköp som antalet portioner man tillagar. Matlådorna är för övrigt i så fall en mer provocerande del av svensk matkultur. I matlådan manifesteras livets trista monotoni. Att redan dagen innan ha bestämt vad som ska ätas till lunch känns inte särskilt livsbejakande. Men många gör det. Jag gjorde det inte ens när jag var student. Eftersom livet i alla sina delar borde vara större än gårdagens rester.

Men det här med kompisen på rummet har upprört många. "Snålt" är ett av alla omdömen som har lämnats om det hela. Svenskar är dock långt mer privata än vad man är i många andra länder. Middagen är en tid att samlas som familj efter att alla har kommit hem från jobb och skola.

Visst kan man vurma för hur härligt det är med spontana middagsgäster som bereds plats vid bordet. Men i trevligheten som uppstår när man med självklarhet är inbjuden att äta hemma hos någon ligger också arbete. Planering av inköp sköter inte sig själv, mat lagar inte sig själv. Och även om Sverige är mer jämställt än de flesta andra länder på jordklotet så står även här kvinnor för majoriteten av det oavlönade arbetet i hemmet. Som att laga mat.

Just den dimensionen har fått liten plats i samtalet. Förmodligen mycket beroende på att kvinnors oavlönade arbete i hemmet inte ses som arbete och därför också är osynligt. Att maten står på bordet är en självklarhet, men liten tankemöda har i Swedengate ägnats åt hur maten egentligen hamnar där och vilka arbetsinsatser det faktiskt kräver.

Så hur trevligt är det egentligen att det alltid finns rum för en till vid middagsbordet? Om vi orkar tänka annat än slöa tankar om att vara härligt välkomnande.

Det där trevliga är trots allt ofta resultatet av en kvinna som slavat i köket.