Annons

Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratiskFritidsgårdarna som försvann

Göran Greider
Var fan är ungdomarna? Fritidsgårdar behövs!

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Scen från en fritidsgård.

Bild: Ing-Marie Jonsson

Annons

För några år sedan – strax innan pandemin bröt ut – kom nyheten att fasta fritidsgårdar skulle läggas ner i Falu kommun. Idén var att ersätta fasta gårdar med mobila team av fritidspedagoger som skulle söka upp tonåringarna där de råkade finnas. Jag trodde knappt mina ögon när jag läste om det. Jag gick faktiskt i taket över en så idiotisk idé och skrev en rättså passionerad ledare med rubriken: ”Uppvärdera fritidsgården!”

Tidigare hade också Leksands kommun planerat att lägga ner en fritidsgård i centrala Leksand – och hänvisade ungdomarna till en gård i – Insjön! En mil bort!

Annons

Jag hoppas att Falupolitikerna och politiker över hela landet till hösten fattar de rätta besluten och återupprättar fritidsgårdarna. De behövs.

Annons

Faktum är att det på senare år gått en nedläggningsvåg av fritidsgårdar över landet, både i stora städer och på små orter. Detta har inträffat samtidigt som det talats mycket om det nödvändiga förebyggande arbetet för att få ungdomar att stanna på rätt sida om lagen och känna trygghet och hemmahörighet i samhället. I ett läge där det skulle behövas en armé av fritidsledare och socialarbetare har istället sådana verksamheter ofta snarare drabbats av nedskärningar eller stängningar.

Farväl förnuft, är det enda man kan säga om det kortsiktiga tänkandet.

Under den långa pandemin blev problemet med vart ungdomar ska ta vägen på sin fritid förmodligen mer osynligt, eftersom så många helt enkelt stannade hemma istället. Nu tränger frågan på.

Okay – jag har mina egna, nostalgiska skäl att hylla fritidsgården som institution. I det Vingåker där jag växte upp spelade gården en enorm roll för oss ungar. Det var på fritidsgården man kunde ägna sig åt det som är något av ungdomens viktigaste sysselsättningar, nämligen att hänga med kompisar och inte göra ett förbannade dugg, kanske gå en gitarrkurs men hela tiden också råka i samspråk med någon klok och idealistisk fritidspedagog.

Visst kunde det bli bråk på gården. Jag minns absurda situationer där någon ung kille på väg att spåra ur ställde till med kalabalik i lokalen som bestod av ett tvåvåningshus i centrala Vingåker Men: Även de bråkiga var ofta där. Deras galenskaper ägde inte rum i någon dunkel tunnelundergång, långt från alla vuxna, eller på gatan.

Annons

Annons

Fritidsgårdar för samman människor. Det är hela saken och i bästa fall skapar de något slags hemkänsla som går att tänka tillbaka på senare i livet.

Och nu kommer baksmällan i Falu kommun efter omstöpningen av verksamheten och jag kan skriva ut mitt Vad var det jag sa! I en mycket intressant serie reportage i Dala-Demokraten visar det sig att de politiker som var för ”reformen” nu tycks ha ändrat sig. Och insett att det också behövs fasta lokaler för ungdomsverksamheten. Det verkar också vara vad ungdomarna själva vill.

”Vi hittar inte ungdomarna” utbrister en fritidspedagog. Särskilt i kommunens utkanter blir det ju väldigt tomt när gården försvinner och att ta en buss in till Falun eller Borlänge blir krångligt. Det viktiga borde givetvis vara att skapa så attraktiva fritidsgårdar som möjligt. Att syssla med uppsökande verksamhet kan man och bör man göra ändå. Men då har man ett ställe som man kan säga så här om: Kom dit! Vi har kul där!

Sverige gick en gång i bräschen för några helt avgörande sociala innovationer. Daghemmet, eller förskolan som det numera heter, är en sådan. Under barnets århundrade växte förskolan fram och har betytt oerhört mycket för både barnen och inte minst för kvinnors möjlighet att kunna förvärvsarbeta. Men också fritidsgården var en sådan social innovation.

Jag hoppas att Falupolitikerna och politiker över hela landet till hösten fattar de rätta besluten och återupprättar fritidsgårdarna. De behövs.

Annons

Annons

Till toppen av sidan