Annons

Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
Mariannes Hundår!

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Hund med fallande tegelstenar. Foto Göran Greider.

Annons

Vänner! Galleribesökare! Och alla ni som skapar konsten och samtidskonsten och ni som ser på den och skapar den igen!

Marianne Lindberg De Geer fick i en intervju frågan om vilka råd hon hade ett ge en ung konstnär. Hon hade bara ett enda råd: Ta betalt! Jag gillar det. Det är det absolut krassaste man kan säga om konst – men samtidigt något av det viktigaste. Om ingen konstnär skulle kunna leva på sitt arbete så vore våra samhällen ingenting. Våra samhällen skulle inte veta något om sig själva. Och utöver det skulle en stor och eländig långtråkighet breda ut sig.

Och när man tittat ett tag på någon av hundarna är det nästan som att man väntar på att hundens ögon ska snegla litet åt sidan, bara litet grann och sedan alltmer – och kanske till slut vända sig om.

Annons

Annons

De som ser Marianne Lindberg De Geers tavlor på den här utställningen kommer som en första spontan reaktion att le, och kanske till och med skratta – inte åt det vi ser, utan med det vi ser på bilden. Barn kommer att göra det. Vuxna och mycket gamla pensionärer kommer att göra det.

Och alla kommer att förstå att vi, var och en av oss, är en liten hund med en rosa rosett som helt enkelt inte är varse allt det som händer bakom ryggen på oss. Mystiska eldsflagor faller från himlen, eller livsfarliga tegelstenar. Men bakom ryggen på oss, vi oskuldsfulla hundar.

Jag skrattar när jag ser bilderna. Kanske borde jag inte skratta. Jag såg i en annan intervju med Marianne att hon fruktar att hennes humor stått i vägen för att se det seriösa i hennes konst. För min del finns det ingen motsättning där.

Komedi och tragedi väger helt jämnt i denna outsägliga jämmerdal.

Och när man tittat ett tag på någon av hundarna är det nästan som att man väntar på att hundens ögon ska snegla litet åt sidan, bara litet grann och sedan alltmer – och kanske till slut vända sig om. Jag föreslår gärna att Marianne på baksidan av någon av tavlorna målar en sådan bild, där hunden vänder sig om. Den kan förbli hemlig, tills en köpare eller samlare upptäcker den.

Ja, jag känner mig som de där hundarna. Också jag vill vända mig om, men gör det alldeles för sällan. Om jag gjorde det skulle jag – som det står i Nya testamentet – förmodligen behöva sälja allt jag äger och ge bort till de fattigaste – och det kommer jag inte att göra.

Annons

Annons

Jag tror att nästan allt vad Marianne Lindberg De Geer gjort handlar om självreflexion. Ett av hennes collageverk heter ju just Jag tänker på mig själv. Där har hon i en massa foton och tavlor och tidningsklipp lagt in sitt eget ansikte i olika historiska eller mycket alldagliga situationer.

Selfie med konstnären och en liten ros som smugit sig in mellan huvudena. Foto: Göran Greider

När jag en sen sommarkväll bläddrar igenom boken med de här bilderna känner jag faktiskt ett slags svindel – jag tror att jag ofta skrattar men jag vet inte riktigt om det är det jag gör. Hennes ansikte färdas genom hela nittonhundratalet. Hon är president Eisenhowers hustru. Hon är Leo Trotskij. Hon är avbildad i en annan människas dödsannons. Hon är överallt. Och hennes ansikte är skrämmande orörligt, och gravallvarligt.

Den där långa sviten med bilder menar jag är bland det märkligaste som finns i samtidskonsten från de senaste decennierna. När jag tittar på bilderna, där hon plötsligt är till exempel en nazist och i en annan bild en tant som slår en nazist med en handväska i Växjö – ja då ser jag ett gränslöst vandrande jag som reflekterar sig in i allt gott och allt ont.

Jag ska inte säga så mycket mer. Bara detta enkla: Den här utställningen är asrolig att se.

Härmed inviger jag denna utställning.

Utställningen på Hjortnäs galleri pågår till den 28 augusti. Invigningstalet hölls på midsommardagen.

Annons

Annons

Till toppen av sidan