Annons

Annons

Annons

Annons

ledare socialdemokratisk

Per Lindvalls krönika: Skogen som getingbo

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Som en gång varit skog. Foto: SKD.

Annons

Den som vill uppleva hur det känns att sticka in huvudet i ett getingbo ska läsa Lisa Röstlunds reportagebok ”Skogslandet”, om det moderna svenska skogsbruket och den svenska skogspolitiken. Boken är en fortsättning på Röstlunds uppmärksammade artikelserie i DN.

Beröringspunkterna med den skogliga situationen i Dalarna är många. Här finns engagerade beskrivningar av hur å ena sidan ”aktivister” i Garpenbergsskogarna letar efter den rödlistade orkidéarten Knärot, för att få skogsområden klassade som nyckelbiotoper och därmed försöka stoppa kommande avverkningar. Samtidigt finns en ”wallraff-beskrivning” av hur en rådgivare som på en i länet verksam skogsägarförening berättar hur författaren, som utger sig vara spekulant på en skogsfastighet i bygden, just ska gå till väga för att komma runt möjliga hot från sådana nyckelbiotoper.

Annons

Annons

Hänsyn till miljö- och biologisk mångfald, som enligt rådande skogsvårdslag ska var jämställt med de ekonomiska målen, kommer i andra eller tredje hand.

Det handlar om att lämna in avverkningsanmälningen när marken är snötäckt. Då är möjligheterna att hitta den rödlistade orkidén väsentligt lägre. Ett annat alternativ som rådgivaren lyfter är att göra en ”nyckelbiotopsgallring”, det vill ”städa” skogen från nyckelbiotoper genom en hårdare gallring, ett ingrepp som inte är anmälningspliktigt.

För en organisation som trots allt är certifierad och ska följa de regler som gäller, bland annat att just nyckelbiotoper ska undantas från avverkningar, så borde dessa uttalanden vara förödande för trovärdigheten. Men det förfaller (ännu) inte vara så i den skogliga världen. Förklaringen kan man också hitta i boken. Det finns ett sedan snart ett århundrade ett mer eller mindre explicit samhällskontrakt mellan politiker, myndigheter, den skogliga ”akademin” och de stora skogsindustriföretagen med sina pappers- och massaindustrier. Enligt detta ”kontrakt” är skogens entydiga roll att vara en försörjningslänk åt nämnda industri. Och denna industri vet alltid bäst om hur skog ska skötas.

I boken får vi en hisnande beskrivning av hur Skogsstyrelsens generaldirektör, tidigare skoglig chef på Sveaskog och förstås jägmästare, Herman Sundqvist enligt vittnesuppgifter och offentliga dokument, på eget bevåg städar undan den för industrin så förhatliga nyckelbiotopsinventeringen och trycker ner andra miljörelaterade och biologiskmångfaldsrelaterade frågor, och medarbetare.

Annons

Många gånger sker detta i strid med rådande lagstiftning. Även här häpnar man över att generaldirektören sitter kvar. Men kommer sedan på att det är det omnämnda samhällskontraktet som håller honom på plats.

Annons

För det råder trots allt stor politisk enighet om att den ”rätta vägen” är skogindustrins väg. Den vet bäst bättre än alla och i synnerhet bättre än EU. Hela den borgerliga fronten, med ett Centerparti som är mer eller mindre sammanväxt med skogsägarrörelsen, och inte minst det mäktiga industriella ”benet” i socialdemokratin agerar stödtrupper. Ett tungt exempel på det senare är att den förre partiledaren och statsministern Göran Persson som agerar fotomodell i skogsindustrins senaste lobbykampanj.

Irritationen och surrandet i getingboet svenskt skogsbruk kommer av att det är två helt olika verklighetsbeskrivningar av den svenska skogen som krockar, där företrädarna, ”drönarna”, för de olika systemen tävlar om att bekämpa varandra. Som tur är förefaller det också som dessa drönare, likt dem hos våra vanliga getingar, saknar gadd. För förmågan att fysiskt skada varandra är trots allt begränsad. Det finns dock undantag, där flera som väljer att ta ställning också får uppleva riktiga hot.

Det är helt enkelt två olika kunskapssystem som krockar. Det ena är det industriella, eller jägmästarkaderns, där det är förutsättningarna för den för den svenska ekonomin livsviktiga skogsindustrin som ska vara det bästa möjliga och ha ständigt företräde. Tillgänglighet till inhemska och lågprissatta träfiberresurser är helt avgörande för dess existens. Hänsyn till miljö- och biologisk mångfald, som enligt rådande skogsvårdslag ska var jämställt med de ekonomiska målen, kommer i andra eller tredje hand. Ofta som några gardinliknande ”hänsynsytor”, så kallade skogsridåer.

Annons

Det andra krockande kunskapssystemet är det biologiska, miljö- och klimatbetonande, där skogens funktion som virkeskälla inte väger tyngre än funktion för klimat- miljö- och ekosystemstjänser, samt inte minst dess sociala och rent mänskliga funktion. Det kräver ett helt annat brukande än det vi har idag.

Annons

Jag kan villigt erkänna att jag är på den senare sidan. Jag är citerad i boken och har själv skrivit en liten ”essä” om skötseln av vårt gemensamägda Sveaskog - Sveaskogs ekonomi ett redovisningsmässigt och etiskt moras 2022 | iskogen.se

I boken ställer produktionsivraren Karl Hedin en retorisk fråga till författaren om vilka arter hon saknar i skogen. Hon blir svaret skyldig. Själv saknar jag de gamla tallarna, sälgarna, björkarna och asparna och de vandringsvänliga granskogarna som får stå i hundratjugo år. Och även om jag vet att ”myndighetsskräcken” och ”miljöpartiskräcken” är stor på den svenska landsbygden, så vet jag att 99 procent av alla jägare och friluftsmänniskor i stad och land håller med mig, innerst inne.

Per Lindvall

Per Lindvall

Bild: Christian Larsen

Annons

Annons

Till toppen av sidan