Annons

Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
Dadgostars flygande matta och Kristersson som dörrmatta åt SD

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Nooshi Dadgostar.

Bild: TT

Annons

Två partiledare på en dag blir litet för mycket, även om man bara ser dem på TV-skärmen. Det regnade i Visby när Ulf Kristersson höll sitt tal på förmiddagen och han talade som vanligt med stor intensitet, med betoning på så många stavelser han kunde komma på. Trots det lyckades han egentligen bara säga en enda sak som stannade i minnet och det var när han uttryckte sin stora uppskattning av Sverigedemokraterna.

Hon talade extremt långsamt, undvek alla slags lustigheter och satsade på allvaret. Resultatet blev ett slags klassisk socialdemokrati, uppdaterad till klimatkrisens tidsålder.

Det kom nästan litet oväntat med en så pass översvallande hyllning av ett parti som är det mest avskydda bland svenska väljare. För inte så länge sen lovade dessutom Kristersson att han aldrig skulle samarbeta med detta parti (och han tycks för närvarande säga nej till ett SD i en högerregering).

Annons

Annons

Sedan bytte han ju som bekant inställning, eftersom Åkessons parti, med sina rötter i högerextremism, ändå har den parlamentariska makten att ge Kristersson posten som statsminister. Han beskrev Sverigedemokraterna som ett parti som heroiskt kämpat i motvind när det sagt nej till ökad invandring. Men det är ju inte precis det SD sagt nej till: Partiet vill ju inte ha någon invandring alls, utan hellre utvandring.

I övrigt var Kristerssons tal både vagt och förutsägbart. De löften han avgav var att inte höja några skatter – trots att det blir orimligt svårt att kombinera med mer resurser till försvar och polis - och att utlova en politisk kultur där medborgarna kan utkräva ansvar av makthavare. Att grundtonen i hans tal var gnällighet visade sig i ett personangrepp på Morgan Johansson som knappast är värdigt en statsministerkandidat.

Vänsterledaren Nooshi Dadgostar begick sitt jungfrutal i Almedalen. Hon talade extremt långsamt, undvek alla slags lustigheter och satsade på allvaret. Resultatet blev ett slags klassisk socialdemokrati, uppdaterad till klimatkrisens tidsålder. Hon talade varmt om folkhemmet och rentav om Gustav Möller. Hon har gjort så nu ett tag, i ett försök att hitta vägar till svensk arbetarklass i bruksorter och platser bortom storstäder, urban medelklass och hopplösa kulturkrig.

Är det en lyckad strategi? Kanske. I bästa fall bidrar det till att bryta den olycksaliga medelklassifieringen av all svensk politik och det ger Vänsterpartiet styrka i klimatfrågan genom att partiet faktiskt kan fokusera på de tunga åtgärderna: att ställa om hela sektorer i samhället istället för att lägga omställningsbördan på enskildas livsstilsval.

Annons

Annons

I sämsta fall sjunker Vänsterpartiet ner i en sorts grå pragmatism i en tid som i själva verket hemligt skriker efter idépolitik och ideologi.

Ulf Kristersson.

Bild: Karl Melander

Trots det lyckades han egentligen bara säga en enda sak som stannade i minnet och det var när han uttryckte sin stora uppskattning av Sverigedemokraterna.

”Vänsterpartiet gör sig nu redo att styra landet” deklarerade hon hursomhelst med stort självförtroende i det fina Visbyvädret där kvällssolen såg ut att värma. Det självförtroendet handlar om att hon menar att hennes parti inte längre bara pratar utan faktiskt får igenom verkliga förändringar i politiken, i form av mer pengar till pensionärerna och stoppandet av marknadshyror.

Vänsterpartiet vägrar att vara en dörrmatta för andra partier. Det vill vara en flygande matta, en matta som flyger in genom fönstren på Rosenbad.

Moderaterna tycks däremot alltmer förvandlas till en dörrmatta för Sverigedemokraterna.

Annons

Annons

Till toppen av sidan