Sitter i bilen på väg från Mora och Leksand och lyssnar på radion när Liberalernas Johan Pehrson talar i Almedalen. Huvudtemat i hans tal handlar faktiskt om klass – men definitivt inte om klasskamp; hans tal är nämligen en enda lång lovsång till medelklassen. Alla ska ha rätt att träda in i medelklassen. Det är där all framtid och allt gott finns.

Och jag kan inte låta bli att fascineras över att en partiledare som kallar sig socialliberal egentligen bara förmår tala om en enda samhällsklass som den viktiga och samhällsbärande. Det säger något centralt om politiken i vår tid, hur den till den milda grad medelklassifierats. Ord som arbetare, arbetarklass eller löntagare existerar inte i Liberalernas värld.

I Johan Pehrsons värld finns inga städare, inga truckförare, inga byggjobbare. Hur är det ens möjligt att snäva av in sin sociala utblick på det sättet? Är inte undersköterskor eller byggjobbare med och bär detta samhälle? Nej, inte i Pehrsons smala värld.

På torget i Leksand hade jag då suttit en bra stund och pratat med en byggjobbare. Vi pratade om allt möjligt, om tuffa arbetsvillkor, om att nedstiga i gruvor, om skjutningarna och även om vad vi skulle rösta på i valet i höst. Byggjobbaren verkade tveka om han skulle lägga sin röst på Vänsterpartiet eller på Sverigedemokraterna. Han beundrade Nooshi Dadgostar och jag meddelade honom naturligtvis att för den som är löntagare är det definitivt bättre att lägga rösten på Vänsterpartiet. Han såg fundersam ut.

Men när jag sedan lämnade fontänen på torget där i Leksand och satte mig i bilen för att lyssna på Liberalernas tal – så tänkte jag: Den där byggjobbarens värld existerar helt enkelt inte i Liberalernas tankevärld. Ändå gör nog han större nytta i samhället än vad Pehrson gör.

Johan Pehrson har medvind. Opinionssiffrorna har hankat sig upp över riksdagsspärren i de senaste mätningarna. Jag brukar litet elakt säga att det var synd att Nyamko Sabuni avgick; hon var ju något av en garanti för att L skulle åka ur riksdagen. Det beror inte på att hon var en sämre företrädare för sitt parti, utan på att hon fick ta hela smällen när Liberalerna vände på klacken och började blicka mot en Kristerssonledd regering som tar stöd av SD.

Pehrson trädde in och kunde starta sitt partiledarskap som en ganska okänd person, något av ett oskrivet blad. Denne örebroare är dessutom ganska folklig, även om han drar litet för många dåliga pappaskämt, vilket han själv erkände i talet i Visby.

Det stora svarta hålet i hans högstämda sång till medelklassen som samhällets hjältar och till uppslutningen bakom Kristersson i talet han höll, var förstås att han inte sa ett enda ord om det parti med högerextrema rötter som en Kristerssonledd regering är beroende av. Den frågan undvek han helt och hållet.

För en politiker som kallar sig liberal och rentav socialliberal är det egentligen helt otroligt. Han blundar inför den direkt antiliberala samarbetspartner som den regering han förordar är beroende av. Och i Pehrsons glädje över att Sverige är med i Nato hördes heller inte ett kritiskt ord om det jag kallar Turkiethaveriet – alltså att en svensk regering undertecknat ett avtal med ett land som är mycket långt borta från alla de fina liberala och demokratiska ideal som Pehrson bekände sig till i sitt tal.

Jag hörde det Johan Pehrson teg om i sitt tal. Eller om det som han inte klarar av att tala om. Kanske har han egentligen inte någon medvind. Kanske rullar hans kampanj på så bra enbart därför att han befinner sig i en lång nerförsbacke för liberalismen.