Annons

Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
Annies tysta sekunder imponerade

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Annie Lööf talade väl.

Bild: Henrik Montgomery/TT

Annons

Det var starkt gjort av Annie Lööf att utlysa en stunds tystnad från talarstolen i Almedalen. Tidigare på dagen hade en kvinna utsatts för en knivattack och blivit allvarligt skadad. Hon avled senare på kvällen. Om mordet har politiska förtecken återstår att se, men det tycks inte vara uteslutet. Men när våldet uppträder mitt i ett stort politiskt evenemang, under en vacker sommardag, stannar tiden upp – på sätt och vis skingras allt det politiska grälandet för en stund. Det allra viktigaste träder i förgrunden: en människas liv.

Att Annie Lööf hade styrkan att stanna upp på det sätt hon gjorde tror jag imponerar på de allra, allra flesta. De där sekunderna av tystnad som hon utlyste gav svensk politik värdighet.

Annons

Annons

Att Annie Lööf hade styrkan att stanna upp på det sätt hon gjorde tror jag imponerar på de allra, allra flesta. Hon är dessutom en av de politiker som oftast utsätts för hat och aggression från meningsmotståndare, särskilt på sociala media, men också från etablerat politiskt högerhåll. De där sekunderna av tystnad som hon utlyste gav svensk politik värdighet.

På förmiddagen hade istället Jimmie Åkesson talat. Det var ett hätskt tal. Kärnan i talet var ett konstant angrepp på socialdemokratin för att detta enligt honom maktlystna parti förvandlat Sverige till ett mycket dåligt land. Jag hade faktiskt svårt att lyssna på hans orerande. Den bild han målade upp av Sverige var så oerhört ensidig att det kändes som om han simmade omkring på bottnen av sin egen världsbild utan att någonsin komma till någon yta.

Vad är det för underlig nationalism som ser som sitt främsta uppdrag att svartmåla det egna landet så till den milda grad? Visst finns det mängder av problem i Sverige: de växande klassklyftorna, underbemanningen i välfärden, gängskjutningarna, rovdriften på skogarna och tusen andra ting. Men hur många svenskar - och hur många ens av dem som röstar på Åkessons parti - känner igen sig i den nästan helvetesliknande bild han gav av Sverige?

Men hur många svenskar - och hur många ens av dem som röstar på Åkessons parti - känner igen sig i den nästan helvetesliknande bild han gav av Sverige?

Annons

Ganska få, skulle jag tro. I alla fall efter litet eftertanke. Åkessons politiska metod är att frambesvärja en bild av landet som att det befinner sig i fritt fall mot kaos. Det verkar dessutom som om han helt övergett det som länge var SD:s retoriska modell, att slå mot alla andra etablerade partier. Nu är det svartmålning av socialdemokrati och i synnerhet av Magdalena Andersson som gäller för hela slanten, i syfte att bereda väg för en högerledd regering. Bara några dagar tidigare hade han ju också fått moraliskt stöd av och legitimerats av moderatledaren själv, som inte nog kunde berömma SD.

Annons

Åkessons tal saknade helt enkelt det där som på kvällen, i Annie Löfs tal, märktes så starkt: känslan av värdighet, av balans, av medkänsla och empati.

Och det kan jag säga utan att ens gilla Centerpartiets politik, som i grunden är oerhört nyliberal. Försämring av arbetsrätten, kaosprivatisering av Arbetsförmedlingen, skattesänkningar, ihärdigt fasthållande vid en absurd marknadsskola, förbudet att ens tala med Vänsterpartiet trots att de egna väljarna inte har mycket emot det – det är vad Centerpartiet bidragit till under den gångna mandatperioden.

Ändå var det befriande att höra Annie Lööf tala och ta upp perspektiv som ingen annan talare i Almedalen tidigare detta år lyft upp, såsom försvaret av biståndet till fattiga länder och kampen mot mäns våld mot kvinnor.

Och så de där tysta sekunderna. Där fanns den största behållningen. Existensen vällde in i politiken.

Annons

Annons

Till toppen av sidan