Annons

Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
Några funderingar över de tomma händernas mening

Nederländerna under andra världskriget

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Skulptur i Amsterdam som föreställer en namnlös hamnarbetare. Foto: Göran Greider.

Annons

Det är de där kraftfulla men tomma händerna. De tillhör en hamnarbetare, namnlös - just han har aldrig funnits - men kanske är han född någon gång i början av nittonhundratalet. Han står som staty, en skulptur i brons i helfigur, på en massiv sockel mitt i det som en gång var de judiska kvarteren i Amsterdam.

Skulpturen avtäcktes efter andra världskriget, som ett äreminne över den masstrejk som gick av stapeln i ett iskallt februari 1941, nio månader efter att tyska Wehrmacht rullat in i Nederländerna och snabbt ockuperat landet.

Nederländska försvaret var maktlöst. Men det som fick landet att kapitulera var tyskarnas hot om att ödelägga Rotterdam genom massiv flygbombning. Så skedde också. Hela Rotterdams medeltida stadskärna jämnades med marken i ett brutalt övergrepp av nazisternas flygvapen. Efter det gav Nederländerna upp.

Annons

Annons

Jag ser på hamnarbetarens händer. De ser starka ut men samtidigt alldeles hjälplösa. På platsen där skulpturen står samlade de nazistiska ockupanterna ihop en stor skara judar, som sedan deporterades och dog i lägren. Men det blev också en tändande gnista.

Några dagar senare initierade det nederländska kommunistpartiet en strejk, som fick massiv uppslutning. Tyskarna blev överraskade. I inget av de länder de ockuperat hade något liknande inträffat och de betraktade dessutom holländarna som ett slags broderfolk, inte som en lägre stående befolkning så som de såg på slaver, judar, svarta.

Men på kommunistpartiets flygblad angavs som huvudskäl till strejken just judeförföljelserna. Många judar var medlemmar i kommunistpartiet men det verkar ha varit så att strejken verkligen vann anklang även hos majoritetsbefolkningen. Kollektivtrafik och hamnar stannade och därmed hela samhällsmaskineriet. I boken Sisters of Auschwitz – the true story of two Jewish sisters´resistance in the heart of Nazi territory, av Roxane van Ipren - berättas om en av de unga systrarna som arbetade som sömmerska i en fabrik.

På strejkens morgon ställde hon sig i fabrikslokalen och manade sömmerskorna att sluta upp i arbetsnedläggelsen - och till sin förvåning märkte hon att alla kvinnorna självklart var med på aktionen, trots att huvudmotivet för strejken var judeförföljelserna, alltså kamp för en minoritet. Många judar har vittnat om att de upplevde stödet från majoritetsbefolkningen som oerhört befriande.

Annons

Bara i Amsterdam levde vid krigets början runt 70 000 judar. Skulpturen av hamnarbetaren är placerad framför den väldiga portugisiska synagogan från 1600-talet. Hans ansikte är vänt uppåt, som i en förtvivlad bön till högre makter. Och han är hjälplös, ensam, trots att han ingick i en stor kollektiv manifestation. Strejken slogs ner hårt och skoningslöst av nazisterna och inhemsk polis. Och deporteringen av judar blev värre och värre efter strejken.

Annons

På gatorna i Amsterdam, särskilt tätt i judekvarteren, finns de där små mässingsplattorna med namnen på dem som fördes bort till koncentrationslägren. Och i Nederländerna skulle en ovanligt stor andel av den judiska befolkningen förintas. Det inhemska nazistpartiet var ganska starkt. Kollaboratörerna var tämligen många.

Efter kriget skulle faktiskt den där heroiska strejken användas för att få landet att framstå i bättre dager än vad det förtjänade. Det dröjde till häromåret innan landets premiärminister fick fram en ursäkt för landets agerande under kriget.

Vi måste minnas de strider som förlorades. Vanmaktens långa historia. De tomma händerna har till slut en mening: De uppenbarar historia, lidande, kamp, plötslig solidaritet.

Jag blir gripen och nästan förstenad av vanmakt när jag ser på skulpturen. Det är gestaltningen av en människa som står inför en övermakt som i princip är opåverkbar. Som inte har en chans att ändra på maktförhållanden så som de såg ut där i februari 1941.

Annons

Jag identifierar mig med de tomma händerna som letar efter något att ta tag i men inte kan finna något. Den namnlöse hamnarbetaren har känt vreden över en orättfärdig och brutal ockupation, över behandlingen av en minoritet, men kan till sist egentligen ingenting göra.

Så har otaliga människor känt genom historien - från studenter som ställt sig i vägen för stridsvagnar på Himmelska fridens torg, över ett vietnamesiskt barn som springer längs en väg efter att ha bränts av napalm, till en gammal kvinna som nu står utanför sitt sönderbombade hus i Ukraina.

Konstnären som formade denne hamnarbetare har också gjort den skulptur av Anne Frank som står utanför det hus i Amsterdam där hon och hennes familj gömde sig.

Vi måste minnas de strider som förlorades. Vanmaktens långa historia. De tomma händerna har till slut en mening: De uppenbarar historia, lidande, kamp, plötslig solidaritet. Kvällen jag stod framför synagogan och skulpturen låg en blombukett vid hans sockel.

Annons

Annons

Till toppen av sidan