Annons

Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
När tiderna hårdnar drar väljarna åt vänster

Text: 

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

När den kommande lågkonjunkturen närmar sig – den som alltfler talar om – rycker de allra viktigaste frågorna fram i valrörelsen: Hur ska en arbetslös klara sig på den försämrade a-kassa som moderaterna vill ha? Hur ska den med låg lön orka med de höjda matpriserna? Hur ska en redan underbemannad äldreomsorg eller vård kunna få mer resurser om skatterna sänks? Klassfrågorna aktualiseras nu i snabb takt, såsom oftast sker när tiderna blir sämre.  De som vinner på det är utan tvekan partierna till vänster.

Även i elprisfrågan är det olika idéer om stöd till utsatta hushåll som i stort sett alla partier tror på. I klartext betyder det: Det ropas på en aktiv, fördelande stat. Plötsligt tror inte ens de mest hängivna borgarna längre på att marknaden ensamt ska få avgöra människors levnadstandard.

Annons

Annons

Elisabeth Svantesson (m) förlorar mot Ali Esbati (v) när sämre tider diskuteras. Foto: Mittmedia.

Sämre tider uppenbarar orättvisor i samhället som är dolda under perioder av hög tillväxt. Och skatter är ett sätt att fördela samhällets rikedomar och finansiera viktiga åtgärder som högerblocket helt enkelt inte tror på. Jag vet inte. Men jag kan tänka mig att de flesta svenskar tycker det är vettigt med en beredskapsskatt för de rikaste skikten – ett slags värnskatt – för att klara ökande försvarskostnader, istället för att välfärden ytterligare dräneras på resurser.

I valdebatterna har det märkts på senaste tiden: Så fort ekonomisk politik diskuteras ser socialdemokrater ut att plötsligt få större självförtroende. Varför? Därför att sådana debatter kan S och v vinna – medan de praktiskt alltid blir överbjudna när kriminalpolitik dryftas.

Finansminister Mikael Damberg, som jag annars inte precis haft som idol, skåpade således ut moderaternas Elisabeth Svantesson i Aktuellt nyligen när debatten handlade om fördelningspolitik och inte bara om gängskjutningar. Och i den ekonomiska debatten i SvT på söndagskvällen inträffade något liknande: Högerblockets försvar av skattesänkningar låter helt enkelt i de flestas öron som en usel idé när de fördelningspolitiska konflikterna skärps.

Annons

Såväl V:s Ali Esbati, MP:s Janine Alm-Ericson som S:s Mikael Damberg kunde plötsligt agera med större självförtroende än när t ex gängvåld diskuteras. (Samtidigt som det just satsningar på välfärd, exempelvis skola och socialtjänst, direkt förebygger gängvåldet.)

Annons

De höga elpriserna är naturligtvis en knepigare fråga. Där är högerblockets helt obekymrade tonfall när de propagerar för kärnkraft närapå stötande; de talar som om livsfarliga, av krig hotade ukrainska jättekärnkraftverk, inte existerar, som om den olösta avfallsfrågan inte finns, eller som om ny kärnkraft kan byggas från en dag till en annan.

Men även i elprisfrågan är det olika idéer om stöd till utsatta hushåll som i stort sett alla partier tror på. I klartext betyder det: Det ropas på en aktiv, fördelande stat. Plötsligt tror ingen, inte ens de mest hängivna borgarna, längre på att marknadspriset ensamt ska få avgöra människors levnadstandard. Visserligen talas det fortfarande på tok för litet om nödvändigheten av att spara på elen, på att energieffektivisera. Men ändå: Nu när tiderna hårdnar händer något.

Jag önskar mig mer debatter om ekonomisk politik och socialpolitik i denna valrörelse. Både för att det är helt avgörande frågor, och för att de bidrar till att klargöra skillnader mellan fattiga och rika.

Annons

Annons

Till toppen av sidan